Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Ingenting är klart

8 Dec , 2017, 11.29 Johanni

 

I väntans tiderHon var väntad till lucia men föddes på lilla jul. Två veckor för tidigt. Det blev panik för ingenting var klart. Inga babykläder tvättade och inga sjukhuspapper ifyllda.
-Vad ska barnet heta, ropade min man från köket.
Jag funderade en kort sekund och svarade bestämt.
-Maija, om det blir en flicka. Min mamma har en moster som heter så.
-Om det blir en pojke då? fortsatte den blivande pappan.
-Kalle, svarade jag blixtsnabbt. För så hette moster Maijas man. Kalle och Maija var ett orginellt barnlöst par som på något sätt etsat sig fast i mitt minne från barndomens somrar i mammas hemby.
Vi kom hem från sjukhuset i god tid före jul. Det var snö och kallt. Min svärmor hade kommit med tåg till huvudstaden, tvättat och strykt alla babykläder och vikt dem i prydliga högar i det lilla babyskåpet. På köksbordet stod kaffe och tårta. Uteliggaren som hela hösten haft sitt logi i skogen utanför vårt sovrumsfönster hade flyttat bort. Kanske hade han fått rum på något härbärge, tänkte jag lättad. Mina föräldrar firade jul hos oss och jag fick ett guldhalsband i julklapp. Det här var lillans första jul.
Åren gick. Vackra sommardagar på badstranden avlöstes av snörika vinterdagar i pulkbacken. Ibland när sjön hann frysa innan den täcktes av snö så åkte vi skridskor på sjön. På veckosluten gjorde vi skogsutflykter och kokade makaroner på trangia. Livet lekte! Att vara mamma var min största livsuppgift.
Så började lillan i skolan, blev storasyster, lärde sig spela piano och blev scout. Jag var mitt i livet och tiden sprang. Tills jag en dag märkte att lillan hade blivit stor. Hon hade packat allt hon ägde och flyttade bort för att utbilda sig. Det blev tomt när hon for. I början kom hon hem på helger och lov men så småningom blev besöken allt färre. Studierna tog sitt och kompisarna sitt. Och pojkvännen sitt.
Jag såg att hon hade det bra och det gjorde mig glad. Men jag fick jobba med mig själv och med mammarollen. Vad blir kvar av en mamma då barnen inte längre är beroende av henne? Att ’barnen bara är till låns’ kändes som ett grymt konstaterande. Hur kunde någon överleva detta faktum?
Det här blir lillans tjugonionde jul och här ska sagan få ett lyckligt slut. För när lillan blev klar med sina studier så bestämde hon sig för att flytta tillbaka till hemstaden. Och inte bara hon utan även pojkvännen. Och imorgon när lillan gifter sig så förändras min mammaroll ytterligare något. Då blir jag nämligen svärmor till min svärson.
Och plötsligt slås jag av samma panik som då Maija föddes. Ingenting är klart.

Karin Ihalainen

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.