Häromdagen råkade jag se slutet på en gammal film om Åland som sändes under rubriken ”Arkivet” i den lokala kanalen. Vi missade början, så om det sades något om vilket år det var så hörde vi inte det. Jag förundrades över hur uråldriga bilarna såg ut och hur annorlunda Mariehamns gator verkade. OM det var 1970, som vi började sluta oss till av olika orsaker, så borde jag ha varit i 13-årsåldern och hade redan gått ett par år i Ålands Lyceum. Varje morgon promenerade jag från Bussplan upp till skolan och tillbaka på eftermiddagen, så bilarna och miljöerna kändes hemtama. Men alla gubbar som var med i filmen, alla politiker som glimtade förbi – visst var några ansikten bekanta, men inte var det många jag kunde namnge. Gubbar föreesten, fanns det inga kvinnor i politiken på den tiden, undrade jag förvånat. Nej inte en enda skymtade när landstingets ledamöter promenerade i Esplanaden eller filmades under sina sammanträden. Inte en enda. Redan 1922 valdes en kvinna, Fanny Sundström, in i det första landstinget när Åland började praktisera sin självstyrelse. Hon satt med ända tills sin död 22 år senare. Och visst minns jag namn som Rauha Åkerblom och Ragna Sanders till exempel. Men just 1970 verkar det ha varit riktigt tunnsått.
I filmen hade man lyckats får in lite ”kvinnlig färgring” på annat vis. De många politikerna avlöstes av unga ångare som sjöng aktuella schlagermelodier: Dan Eriksson, som jag minns för att han låg en massa veckor på Svensktoppen med sin version av ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Det var stort på den tiden – en ålänning på svensktoppen! De unga sångerskorna i filmen var söta och sjöng näpet… och nog var det en tankeställare att se en mer än 50 år gammal film på det här viset. Hur mycket har inte ändrats sedan dess! Och å andra sidan – hur präglades man av att växa upp i det där sammanhanget? Alla de där myndiga farbröderna i sina kostymer, vissa mer strama än andra, såg man förstås inte dagligdags. Någon av dem figurerade förstås ibland på någon liten svartvit bild i tidningen, men då hade ännu ingen kommit på att direktsända stadsfullmäktiges sammanträden i TV.
På ett sätt kan man glädjas åt att samhället har förändrats så mycket sedan dess att det skulle vara otänkbart med ett enkönat parlament, men samtidigt förvånas jag ofta över att så mycket gammalt gods hänger kvar. När kvinnor unga nog för att vara mina barn får uppleva hur det fortfarande är naturligt att män går före, automatiskt får fördelar, bättre jobb, bättre betalt. Eller när det finns så många män som tror att det är fritt fram att ta för sig av den ”kvinnliga fägringen” när den råkar komma i deras väg. Hur svårt kan det vara att respektera andra människor som de individer de är. Låta alla bestämma själva över sina liv och sina kroppar och helt enkelt leva enligt den gamla principen att behandla andra som man själv vill bli behandlad.
Siv Ekström
