Det blir krångligt det här med att försöka vara könsneutral. Man vet inte riktigt vad man får säga och hur man skall säga saker som har med hon och han att göra i dessa ”hen-tider”. Det går så lätt fel, man blir missförstådd, så borde man låta bli att säga något alls?
Det ter sig som att det är lättare för kvinnor att uttrycka saker utan att bli kritiserade än män. -Och nu anar jag att det kokar över hos en och annan bara för den raden.
Låt mig förtydliga vad jag menar. Om jag som man säger att vad fint att den kvinnliga regissören Selma Vilhunen vann Nordiska filmpriset med filmen ”Tyttö nimeltä Varpu” (Den lilla sparven), skulle jag kunna kritiseras för att jag poängterar att hon är kvinna. Men om en kvinna säger samma sak är det osannolikt att hon skulle beskyllas för det samma.
Det är bra att yrken som traditionellt klassats som manliga eller kvinnliga småningom börjar få en bättre balans gällande förhållandet män/kvinnor. Det finns inte så många regissörer i vårt land och en kvinnlig regissör är definitivt ett undantag. Men är det något man skall lyfta fram och poängtera? -Det går lätt så att man märker att man är ute på hal is om man ger sig in i en sådan diskussion. Selma Vilhunen själv kan däremot nog vara glad för priset och poängtera att hon önskar att hennes framgång banar väg för andra kvinnliga regissörer. Och här kan vi alla vara överens, visst är det precis vad vi alla önskar?
Att kvinnliga regissörer skall nå framgång, det låter ju bra. Men det är ju inte särdeles könsneutralt? -Man borde ju tänka mera som så att duktiga regissörer skulle nå framgång, nu blir det svårt igen. Men om vi, på grund av rädslan att säga något opassande, börjar tiga om könsfrågor så når vi inte den jämlikhet som vi strävar efter. Det är alltså viktigt att tala om dessa saker och lika viktigt att vi inte med flit misstolkar varandras meningar.
