– Kan du öppna den här, säger en av förskoleeleverna vid matbordet och sträcker fram mandarinen till mig. Jag rullar frukten en stund på bordet och river sedan bort en bit av skalet.
– Sådär, nu kan du fortsätta skala den.
Jag får en tacksam blick till svar och fortsätter äta.
På väg till lärarrummet möter jag en annan liten människa.
– Kan du stänga jackan åt mig?
Han har klätt på sig allt annat först. Vantar, mössa, stövlar, galonbyxor och jacka. Nu är det svårt att dra upp dragkedjan på jackan. Jag böjer mig ned och hjälper honom, får ett blygt leende till tack och ser en glad kille springa ut på rast.
Utanför musiksalen står en grupp elever som ska öva på teaterpjäsen.
– Vi har fått lov av dramaläraren, kan du öppna dörren åt oss?
Jag låser upp och ser hur eleverna plockar fram sina manus och börjar läsa replikerna. Fullt uppslukade av stunden.
Småleende kommer jag in i lärarrummet där någon redan hunnit sätta på kaffet. Det doftar välkomnande och jag sjunker ned i hörnsoffan. Så småningom droppar resten av kollegiet in, slår upp kaffe i sina muggar, suckar lätt och dimper ned i soffan. En kort paus innan nästa lektion tar vid. Vi byter några ord om väder och vind men redan innan kaffet hunnit kallna är planeringen av verksamheten i full fart igen.
– Hur bestämde vi nu med morgonsamlingarna?
– Reformationsfesten då? Kan alla vara med där eller ska vi ordna två parallella program?
– Hur långt har ni kommit med Finland 100 år?
– Har ni delat ut inbjudan till Svenska dagen-festen?
– När ska vi rösta på Lucia? Det är väl fyrornas flickor i år också?
– Var är schemat för skolfotograferingen?
Skolklockan ringer och kaffekopparna diskas ur, mjölken ställs undan och eleverna stormar in från rasten. En ny lektion tar vid.
Jag har håltimme och går in på mitt kansli. Idag ska årsplaneringen vara klar. Jag ögnar igenom slutsatserna som vi drog av fjolårets verksamhetsutvärdering. ’Vi ska noga överväga vad vi prioriterar i verksamheten.’ Jag lutar mig tillbaka i stolen och låter tankarna flyga. Läsåret har inte mer än börjat och det känns redan som att allt rasar över oss. Finland 100 år, reformationen 500, Svenska dagen och lucia. Halloween och lilla jul, trafiksäkerhetsveckan, djurveckan och barnets rättigheter. Skola i rörelse, KiVa-skola och Svenska gården-projektet. För att inte tala om elevhälsa och hem och skola-aktiviteter.
Jag känner ångesten komma smygande. Vi borde prioritera rätt men vad ska vi lämna bort? Det är så mycket vi vill och så mycket vi borde. Hela tiden. Jag reser mig och går för att hämta den andra koppen kaffe. I lärarrummet märker jag att det uppenbarat sig en tårta på kaffebordet. Bredvid tårtan ligger ett kort där det står Tack. Jag vänder på kortet och ser att det är en kollega som tackar för stöd och omtanke.
Jag skär upp en bit tårta och känner mig plötsligt mycket lugnare. Kanske har vi ändå prioriterat rätt. Det är ju inte bara evenemangen som är verksamheten. Det är människorna. Att skala en mandarin, dra upp en dragkedja, låsa upp en dörr och visa omtanke. Det är ju därför vi är här.
För varandra.
