”Jag har lovat mamma att se till att hålla mig säker”, säger han då han drar på sig säkerhetsbältet i bussen. Vi råkade på varandra på hållplatsen, min elev och jag. Jag på väg till ett möte i Helsingfors och han på väg till polisen i Vanda för att få besked gällande sin asylansökan. Där sitter vi bredvid varandra, men ändå i så skilda världar. Han är nervös. Han har väntat i två år på det här beskedet och ännu vet han inte om det är positivt eller negativt. Vad talar man om i en sådan situation? I en buss där resenären bakom rabblar upp en matlista i sin telefon och flickorna bredvid talar om veckoslutets fest. Allt känns absurt.
Livet är inte rättvist. Varför kan jag lugnt slå mig ner, fundera på vad familjen ska hitta på nästa helg, vart jag vill resa, vad jag vill jobba med, vem jag vill umgås med – ja, leva ett helt och tryggt liv? När allt han begär är att – få leva. Vad har jag gjort för att få allt detta och vad har han inte gjort?
De här tankarna kommer allt oftare i takt med att jag lär känna våra asylsökande elever bättre och bättre. Av samlingsbenämningen ”flyktingar” blir personer med olika karaktärsdrag, med framtidsplaner och -drömmar, men också rädsla och osäkerhet. Människor som du och jag. Långtifrån Migrationsverkets opersonliga siffror.
Ibland tänker jag att det skulle vara så mycket enklare om jag kunde blunda och förtränga, undvika att se orättvisan och fortsätta njuta av det som givits mig. Jag kunde tänka att det jag inte känner behöver jag inte bry mig om. Att jag ändå inte kan göra något åt eländet i världen. Vad bekvämt och skönt att tänka så.
Men jag kan inte. Och med vilken rätt skulle jag göra det?
