Varför skall det vara så svårt?
Det händer nästan varje gång, trots att jag intalar mig själv att den här gången skall jag ta det riktigt lugnt, inte ha bråttom alls. Men då jag väl sitter i sadeln vill det sig inte.
Så här är det: Jag tar mina första avslappnade tramptag, cykeln rullar lätt framåt på asfalten. Jag växlar till högre växel och farten ökar till en behaglig hastighet. Vinden fläktar, det är hur skönt som helst. Tänk om jag kunde hålla det här tempot. Men det kan jag inte.
Det kan vara en blå buss, en annan cyklist, en personbil, vad som helst som jag fäster min uppmärksamhet vid och så är det kört. Den lilla knappen med etiketten ”Tävlingsinstinkt” har aktiverats. Jag vet inte var den finns den där knappen. Troligen någonstans mellan öronen och eftersom jag inte vet var exakt så kan jag inte avaktivera den. Då den är intryckt ligger den på ända tills jag nått målet svettig och pustande. Och igen en gång är min lugna, uppfriskande cykeltur förstörd.
Jag ser alltså något eller någon som rör sig i samma riktning som jag själv och kan inte låta bli att börja tävla om vem som är snabbare. Bussen åker ifrån mig, men stannar på följande hållplats och jag susar förbi. Snart har den hunnit ikapp mig men efter en stund intar jag tätpositionen. Cykeln är faktiskt det snabbaste sättet att röra sig i Helsingfors. Och man behöver inte ens köra mot rött.
Men problemet är att man blir svettig av allt tävlande. Fastän bussen skulle ta en annan rutt än jag kommer det alltid något annat i vägen att uppta en ny tävling med.
Nu har jag börjat med ”gubbyoga”. Efter första lektionen konstaterade jag missnöjt för frugan att man blev ju inte ens svettig. -Hallå yxskaft! Det är yoga, inte aerobic, zumba eller något annat fysiskt. Det handlar om psyket, att lugna ner sig, inte stressa blev jag upplyst om.
Kanske lär jag mig att cykla långsamt, fast om jag skall vara ärlig så betvivlar jag det starkt.
