Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Kul att du kom!

6 Oct , 2017, 10.35 Johanni

 

Kul att du kom

Av Karin Ihalainen

Med släpande steg närmar hen sig skolhuset. Väskan skaver i axlarna. Hen bär för säkerhets skull alla skolböcker med sig i ryggsäcken. Om allt är gjort så väcker hen ingen onödig uppmärksamhet. Inget prat och inga onödiga blickar.
Hen kommer fram till skolhuset och tar upp mobilen från fickan. Det är tillåtet att använda den innan skoldagen börjar. Hen lutar sig tillbaka mot husväggen och stoppar propparna i öronen. Den välbekanta musiken uppfyller hen. Hen höjer volymen och njuter.
Skolgården börjar sakta fyllas av skolbarn. Flickorna står i små ringar och pratar och skrattar. Alltid då och då rusar någon av dem iväg mot skolporten för att välkomna den som anländer. De kramas och kollar lite på varandras kläder. Har de något på sig idag som är lika eller är det något som är nytt? Och hur gick den där grejen igår som de pratade om? Läxorna då? Är de gjorde? Och vem har övat till engelskaprovet?
Några av flickor sätter sig i gungorna. Där kan man sitta två och två och prata. Inte för att man har hemlisar men allt vill man ju inte berätta åt de andra.
Pojkarna kommer släntrandes med jackorna öppna och ryggsäcken i handen. De sjunker ned på bänkarna framför entrén. Utan att hälsa på varandra men väl medvetna om varje ny kille som ansluter till gänget. Snabbt halar de upp sina mobiler från väskan och börjar spela. Med höga röster jämför de sina framgångar från gårdagens spelande. De har samlat poäng och sluppit vidare till nästa nivå.
Några pojkar sparkar på en fotboll som blivit kvar ute på skolgården över natten.
Några jagar varandra. Eller flickorna.
Morgonen är mörk och kall.
Skolgården är full av liv men hen står ensam kvar vid väggen.
Det är jag som är rastvakt idag. Jag är bekymrad över hen. Hur känns det att jämt vara ensam? Att inte ha den där kompisen som varje morgon gläds över återseendet? Som utan ord säger det som alla behöver höra: ”Kul att du kom!”.
Jag går fram till hen, tar ett lätt tag om hens axlar och säger gomorron. Ansiktet är vänligt och leende. ”Gomorron”, svarar hen.
-Vad är det du lyssnar på, frågar jag.
Hen ger mig öronpropparna:
-Lyssna! Det kallas för J-pop.
Jag lyssnar på den energiska musiken och blir allt mer intresserad. Det här är något helt nytt för mig.
-Var har du hittat det här? Vad vet du om den här musiken? Finns det många grupper? Vilken är din favorit?
Och hen berättar.
Med strålande ögon förklarar hen om hur J-popgrupperna blandar sång, dans och akrobati. Hen visar mig sina två favoritgrupper. Hen bubblar och berättar och innan vi vet ordet av är rasten slut.
När eftermiddagen kommer stänger jag in mig i mitt kansli för att sköta rektorsjobbet. Då hör jag att det knackar på dörren.
Det är hen.
-Jag tänkte bara visa dig en annan grupp som också är jättebra, säger hen och håller fram sin mobiltelefon. Vill du höra?
Tillsammans lyssnar vi på musiken och tittar på showen. Jag känner mig glad och tacksam.
-Du, säger jag, när hen redan är på väg ut genom dörren. Kul att du kom!

Läs också

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *