Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Vi hade bara en skolväska och den bar hon

22 sep , 2017, 09.03 Johanni

 

Vi hade bara en skolväska och den bar hon. Det var inget märkvärdigt med det. Vi var tvillingar och delade på allt. Lika som bär och prydligt klädda i mammas egenhändigt sydda kläder. Likadana, men ibland i olika färger. Blått på mig och rött på min syster.

Det var i slutet på sextiotalet som vi började förskolan i det lilla brukssamhället i Mellansverige. På skolfotografierna ser jag att vi var kortklippta och rödkindade. Några andra minnen från förskolan har jag inte. Förutom att vi gungade. Och att vi måste ta av oss kläderna inför fröken för att bevisa att vattkopporna hade försvunnit. Och så fanns där en pojke som hette Conny vars pappa jag trodde var kidnappare. Mamma hade ju förmanat oss att vi inte fick hoppa in någon främmande mans bil och så körde Connys pappa förbi en dag, stannade upp och erbjöd oss skjuts. Och även om vi bestämt tackade nej till erbjudandet så drömde jag mardrömmar länge efteråt om vad som kunde ha hänt.

Vi började ettan i skolhuset som låg alldeles bredvid lekis. Det var inte helt obekant för oss eftersom vår storebror hade börjat skolan där året innan. Efter några veckor i ettan flyttades han upp i tvåan eftersom han redan kunde läsa och skriva. Han började alltså i trean när vi började ettan.

Jag skulle önska att jag hade något betydelsefullt att berätta om det första skolåret men jag minns faktiskt bara frökens ord från den första skoldagen. Hon sa: ”I skolan förväntar jag mig att ni sitter som tända ljus. ”

Jag vet inte exakt varför orden dröjde sig kvar i mitt minne. Förmodligen förstod jag dem inte. Hennes språkliga bild förbryllade mig.

Efter ettan lämnade vi bruket och flyttade norrut. Pappa hade fått jobb på ett järnverk i en annan stad. Vi fick en ny fröken, som jag minns. Hon hette Astrid Dalborg och hon läste Mio min Mio för oss. Jag älskade det! Det är allt jag minns från tvåan och trean. Ändå tror jag att Astrid var en bra lärare för i mitt uppsatshäfte från den tiden har jag skrivit: ”När jag blir stor ska jag bli en fröken.”

Och det blev jag.

Att vara bra i skolan var inte positivt på den här tiden. Bättre var att hålla tyst om skolframgångar och visa upp andra färdigheter, till exempel i sport. Att vara medelmåttig var helt okej. Och att vara söt gjorde en riktigt populär.

Som tvillingsyster var det här ganska frustrerande. Å ena sidan kändes det som att omgivningen såg oss som en och samma person. Tvillingarna behövde inte varsin, de kunde dela. Vi var inte egna personer, utan hälften av två. Å andra sidan jämfördes vi jämt. Vem som var bättre i skolan och vem som sprang snabbast? Vem som sjöng bäst och vem som var sötast.

Det gjorde ont. Jag ville inte vara halv och jag ville inte bli jämförd. Jag ville vara jag. Och jag älskade min syster.

I årskurs fyra fick vi äntligen en lärare som gjorde skolan till ett äventyr. Vi kallade honom för ”majjen” och vi avgudade honom. Under hans ledning gjorde vi grupparbeten, studiebesök och en skolresa till Leningrad. Vi cyklade iväg på fågelskådning klockan fyra på morgonen, hade klassfester och ordnade teaterföreställningar för våra familjer. Majjen lät alla blommor blomma! Och det viktigaste av allt, han lånade ut sin nyckelknippa till oss och lät oss ringa viktiga samtal från lärarrummet.  Han litade på oss.

På högstadiet var jag skoltrött medan min tvillingsyster var studiemotiverad. Hon hade lätt för det som jag hade svårt med. Och även om jag helst hade struntat i allt så kunde jag inte låta bli att påverkas av hennes sätt att sköta skolarbetet. Hennes ambitioner lyfte mig.

Därför var det en chock för mig att börja gymnasiet på en annan skola än hon. Plötsligt hade vi olika scheman och olika kompisar. Jag började skolka och struntade i skolan. Betygen rasade och min klassföreståndare bad att få prata med mig. Så här kunde det inte fortsätta.

Då förstod jag att det var dags för mig att själv bära min skolväska nu.

Karin Ihalainen

, , ,

Läs också

En kommentar

  1. Torgny Lanneborn skriver:

    Fint skrivet , blev rörd.
    Torgny

Kommenteringen är stängd.