Under det innovativa Dare to learn – evenemanget i Kabelfabriken, Helsingfors, där studerande stått för allt från planering till implementering lanserades i veckan en framtidsforskningsrapport om lärandet 2030. En expertpanel tog ställning till antagen om hur lärandet och undervisningen ser ut då vi går in i år 2030, hur megatrender som globalisering, digitalisering, artificiell intelligens och också klimatförändringen kommer att forma lärandet.
Vi kommer att tampas med frågor kring integritet och datasekretess och etik. Men vi kommer å andra sidan att ha tillgång till robotar i lärandet i det fysiska rummet och tillgång till gemensamma läroplattformer som är öppna för alla intresserade runtom i världen. Tänk att läsa en kurs i arkitektur hemma i ditt vardagsrum i Finland samtidigt som du med din lärogrupp tackvare tekniken vandrar på kinesiska muren.
Dels ser det ut som att vi går mot en individualiserad läroprocess där individen står i fokus vad gäller substans, takt och metoder. Men å andra sidan växer gemenskapen inom små grupper och vi kommer att se en framtid inom det kollektiva lärandet som är en kommande stor trend. Redan nu stärker vi det fenomenbaserade kollektiva lärandet och the collective mind. Istället för erkännande i form av en examen eller studiepoäng från en viss läroanstalt går vi in för t.ex open badge- former av erkännande.
Hur går det då med närundervisningen, funderade bildningsdirektörerna idag på nätverksmötet jag satt i när rapporten presenterades. Kan det bli en konkurrensfördel att erbjuda närundervisning i en den artificiella intelligensens era? Att ha riktiga lärare som handleder.
Kommer 2030 att föra med sig slutet för den traditionella skolan i dess nuvarande form och istället karaktäriseras av till skolan inköpta topplärare som alla är egenföretagare? I rapporten ses det som ett möjligt scenario att vi går från offentliga skolor till inköpta lärare, då blir det en större konkurrens som gör att lärarna måste vässa sin kunskap och kunna sälja sina tjänster. Någon bildningsdirektör fnyste och tyckte att rapporten känns lite som SOTE-reformen för bildningssektorn, att vi privatiserar hela det som idag sköts av det offentliga.
Ett intressant mervärde i rapporten var att panelisterna tagit ställning dels till antagandenas sannolikhet, hur sannolikt är det t.ex. att vi år 2030 inte mera har lärare utan robotar som sköter undervisningen men även tagit ställning till hur önskvärt ett sådant scenario är. Och dessa två gick ofta isär. Det att vi med stor sannolikhet har robotar som sköter undervisningen sågs av många som sannolikt- men inte vidare önskvärt.
Det skulle ha varit riktigt intressant att gå på djupet i lärandet för 2030, hur ser det ut för de olika stadierna, vad ser vi för skillnader där? Gäller dessa scenarion även vuxenutbildningen? Är det sannolikt att det blir regional skillnader i ett land, kommer vi t.ex att ha närundervisning i större metropoler medan experterna på digital kompetens sitter på landsbygden? Hur såg sammansättningen av panelisterna ut, var de väldigt förändringspositiva eller mera reaktiva till sina sinnen?
Som i all framtidsforskning är detta spekulationer och olika scenarion, vi kan inte veta. Men det vi kan göra är att vara lyhörda och öppna speciellt för våra elevers och studerandes tankar eftersom de med stor sannolikhet vet betydligt mera om hur lärandet kommer att se ut år 2030 med tanke på megatrenderna. De är födda i en global, digital värld där lärandet är en pågående utvecklingsprocess och de kommer inte att vara rädda för förändring. De kommer att stå steget före och det är bara att hänga med.
