Jag har fått umgås med en två-åring de senaste veckorna. Det borde alla få göra med jämna mellanrum. Det gör en så gott. Världen är nog aldrig så spännande som ur det två-åriga perspektivet. Myror, sniglar, flygplan, momis skrapsår på fingret – ja allt tar två-åringen sig an med samma stora intresse och livsaptit. Ibland fundersamt, kanske till och med rätt bekymrat, ibland så roat att hen bara måste fnittra hejdlöst över allt det tokiga. Blir man ledsen finns det inget bättre än två-åriga mjuka armar runt ens hals och ett omtänksamt ”ska jag blåsa?”. Det två-åriga hjärtat svämmar över av empati och som tur var går det mesta onda att blåsa bort.
Lika stark som livskraften är också den egna viljan. Kan själv och några hjälpande händer behövs minsann inte då två-åringen med fart ger sig ner för branta trappor, tar på sig stövlar på fel fot och klappar katten med resoluta tag – livet finns till för att avnjutas och livet bär. Skulle det, som sker både en och annan gång, sluta i missräkningar av något slag är det bara att ta sig upp och hoppa igen och fortsätta. Att lägga sig ner och ge upp finns inte i två-åringens värld.
För en mera försiktig mormor med tendenser till oro är barnets livsglädje som balsam för själen, för alla funderingar kring allt det obehagliga som sker i världen just nu. Att arbeta för en bättre värld kanske ska börja just här, med den två-åriges starka tro på det goda och på att allting fixar sig. Att man inte ska låta sig nedslås av motgångar utan se att det alltid går att försöka på nytt. Och ju oftare man försöker desto bättre går det. Man ska inte heller glömma det viktiga i att fira alla framgångar, klappa i händerna och högljutt glädjas varje gång det går bra. Skulle det mot förmodan någon gång köra ihop sig riktigt ordentligt går det alltid att koppla på charmen. Något mer oemotståndligt än ett två-årigt leende med huvudet på sned finns inte. Det fixar sig. Alltid.
