Lära för livet eller lära av livet?

Johanni

Bob och odjuren

6 Jun , 2017, 12.45 Johanni

 

Bob, Buddy, Ahab och Laura

Så är han tillbaka, i dubbel mening. Populärkulturens Bob skrämmer livet ur en ny generation, 25 år efter att han förvirrat en global TV-publik. Twin peaks är en värld bortom våran, och en anakronism i en annars rätt produktutslätad TV-miljö. TV-serien blev en generationsbeskrivare, och en ganska udda sådan. Många fastnade inte alls i David Lynchs och Robert Frosts absurda, våldsamma och draperiförsedda universum. För andra var det stor konst.

Detta utspelade sig under en tid då TV var sedd som dussinunderhållning och därför inte kunde tas seriöst i kulturens finrum. Genom hela sin karriär har Lynch vandrat på denna slaka lina och tycks ha mått alldeles utmärkt av den ambiguitet han väckt. Själv har jag ibland svårt för det extrema våldet som han vurmar för.

Den andre Bob träder också han fram ur tystnaden, men inte för att skrämmas, utan för att ge sin Nobel-föreläsning. Även han är en relik ur det förflutna, med mer sånger i arkivet än de flesta nu levande musiker. När han fick priset förfasades många. En popmusiker, det är väl inte, och kan väl inte vara litteratur? I sin föreläsning ber han inte om ursäkt för något. Varför skulle han? Han är skarp, men låter samtidigt sin ålder.

Du minns säkert debaklet kring Dylans Nobel-pris i litteratur. Varför var han tyst, varför tackade han inte, är han arrogant eller? Varför kom han inte, var han för fin eller?

Nu publiceras hans föreläsning, något varje pristagare måste leverera inom en viss tid för att kunna få ut prispengarna.

Med några dagars marginal skivade han in sin text, och ett ljudband. Alla de som ställde sig på de kränktas barrikader, var är de nu? De som ville ifrågasätta och förlöjliga? De som självuttaldde moralens väktare förfasades över en i deras tycke omoralisk hantering av en publik institution.

Kanske har de hittat andra misshagliga personer att korrigera?

Det finns ju så många av dem. Och vem orkar nu dra upp såna där gamla saker, egentligen? Vem lyssnar väl på vad Bob faktiskt har att säga?

Jag.

Jag tycker det borde vara tillräckligt högt i tak för att våga ta emot nya saker med öppna armar och bedöma kulturella yttringar efter dess egna kvalitéer, inte efter schabloner över vad som är ”fint” och ”fult”, ”högt” och ”lågt”. Men så jobbar jag ju också inom fri bildning, där denna öppenhet är ett honnörsord.

Inspelningen finns tillgänglig på nätet, och jag rekommenderar den. Under en knapp halvtimme tar Bob över din värld, dina sinnen och dina tankar. Han målar upp bilder och reflekterar över två musiker och tre litterära verk som påverkat honom. Det hjälper om man har hört dem, och läst verken i fråga. Då blir det en intressant reflektion över vilken betydelse det skrivna ordet, berättelsen, har och kan ha. Ifall du inte ännu har läst de böcker som inspirerat Bob finns nu en hel sommar av läsäventyr som börjar.

Lyssna här: https://youtu.be/6TlcPRlau2Q

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.