I dag håller vi gravöl för Arbis. I morgon finns vi inte mera. Fast nu överdriver jag stort. Visst finns vi kvar, det enda vi förlorar är vår självständighet. Sedan 1929 då stadens institut delades itu på språkliga grunder, har Arbis varit ett självständigt verk. Den eran går i morgon i graven. Då blir vi en liten, liten del av den enorma sektorn för fostran och utbildning med 13 000 anställda.
Mitt ordval avslöjar säkert att det är med en viss oro jag träder in i den nya eran, även om jag anser mig vara någorlunda bra på att svänga upp och ner på saker och ting. Men det är så mycket lättare om man själv får vara regissör. Då har man i alla fall haft något slags vision om vart man vill komma och varför. Att vara den marionett som ska iscensätta det som andra kloka har funderat ut, har under det gångna året inte alltid känts lätt.
Men visst finns det också positiva förtecken. Tillsammans med småbarnspedagogiken (dagisarna), den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen bildar vi en svensk servicehelhet och där tror jag uppriktigt på att vi kan hitta nya former – inte bara av samarbete utan av att arbeta tillsammans – för stadens invånare från 0 till 100 år.
Förändring innebär som bekant också möjligheter. Jag ser alltså med tillförsikt framtiden an, inte minst när jag just nu korrekturläser det fantastiska kursutbud som våra lärare har skapat och som håller på att bli en ny kurskatalog. En känsla av välbehag sprider sig i kroppen och jag känner mig stolt över det arbete Arbis gör.
Moa
