Lära för livet eller lära av livet?

Jonas

Språkpolitikens moraliska fundament

22 May , 2017, 18.12 jonasahlskog

 

Det är genom att ta de utsattas erfarenheter i beaktande som vi får syn på samhällets orättvisor. Detta faktum beror inte på tillfälligheter utan på den asymmetri som råder mellan olika perspektiv inom samhället. Den utsatte upplever oundvikligen samhällets ojämlikhet genom sina egna erfarenheter, medan de privilegierade kan, per definition, leva hela sitt liv utan att varken behöva se eller befatta sig med orättvisorna som drabbar de utsatta. Den här logiska poängen har en del uppenbara följder för praktiskt jämlikhetsarbete: en stad tillgänglig för alla måste utgå från den funktionshindrades erfarenheter, arbetet mot rasism måste utgå från hur det är att leva i vårt land som icke-vit. Kravet är också i grunden moraliskt: att negligera de utsattas erfarenheter innebär att vi negligerar den svagares behov av hjälp.

Den ovannämnda asymmetrin kan användas också för svenskan i Finland. Om vi skall skapa ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende, så måste vårt perspektiv utgå från erfarenheterna bland de enspråkigt svenska, vilket här inkluderar alla som inte klarar sig lika bra på båda språken. Orsaken är, som ovan, att det är med utgångspunkt i deras erfarenheter som vi får syn på vilka hinder som möter dem som försöker leva sitt liv på svenska i Finland. Den tvåspråkige upplever aldrig, i den mån som den faktiskt är tvåspråkig, några språkliga hinder. En språkpolitik på basis av finlandssvenskarnas tvåspråkighet innebär de facto att man utgår från den privilegierades erfarenheter av att vara svenskspråkig i Finland. Varje politik som syftar till språklig jämlikhet måste alltså ha de enspråkigas erfarenheter som sitt moraliska fundament. I samma anda är det på basis av de enspråkigas moraliska krav på jämlikhet som de svenska strukturerna i Finland har sitt existensberättigande.

Dessa självklara poänger försvinner ibland i debatten om tvåspråkighet. Orsaken är att man ofta blandar ihop individ- och strukturperspektiv. Utgående från ett individuellt perspektiv är det onekligen ett eftersträvansvärt mål att bli tvåspråkig i dagens Finland. Mängden arbeten du kan söka ökar exponentiellt och dörren till de högsta posterna inom näringslivet, politiken och kulturlivet öppnar sig enbart för den med perfekta finska kunskaper. Vill du nå toppen – bli tvåspråkig. Men samtidigt verkar då hela den svenska folkgruppen stå inför ett dilemma: skall våra barn få (de bästa) jobben eller skall de svenskspråkiga strukturerna bevaras?

Ur individens perspektiv är tvåspråkighet ett begripligt mål. Men det är motsägelsefullt att tänka sig att målet för den finländska språkpolitiken som sådan också skall vara tvåspråkighet. Detta betyder ju att man anser att den finlandssvenska minoriteten bara överlever om den inte längre är den sorts minoritet som den varit, dvs. delvis enspråkig. Det paradoxala villkoret för vår fortsatta existens är alltså att vi måste förändras i grunden. Att ha tvåspråkighet som mål inom språkpolitiken är det samma som att överge strävandet efter ett jämlikt samhälle i språkligt hänseende.

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.