Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Fri!

19 maj , 2017, 06.00 Catharina von Schoultz

 

Jag arbetar som lärare inom den fria bildningen. Fri – ett ord med positiva associationer för de flesta, men vad betyder det i utbildningssammanhang? Vad gör oss friare än de andra? Fri bildning kallades tidigare folkbildning och har sina rötter i jämlikhetens ideal. Alla människor har rätt att utvecklas och utbilda sig, oberoende av ekonomi och social ställning. Rätten till bildning är en grundläggande rättighet. Men förstås finns här också ett samhällsekonomiskt intresse. Ju högre bildningsnivå invånarna i ett samhälle har, desto framgångsrikare är samhället. Vi har i Norden varit en föregångare inom folkbildningen och det är säkert en bidragande orsak till den välfärd många förknippar med de nordiska länderna.

Med tiden har den allmänbildande folkbildningen alltmer övergått till specialiserad yrkes- och annan examensinriktad och behörighetsgivande utbildning med betyg och resultatinriktad evaluering. Idag har alla i Finland möjlighet att studera och att få den examen som behövs för ett framgångsrikt arbetsliv i den bransch man önskar, bara vilja och engagemang finns. Det är bra. Men det har också lett till att utbildning har blivit ett styrverktyg för de beslutande i samhället. Genom att tilldela resurser till vissa utbildningar och inte till andra kan man påverka samhällsutvecklingen och därmed styra utbildningen och de som ska utbildas i önskad riktning.

Inom den fria bildningen håller vi oss kvar vid idealet att bildning i sig själv har ett ändamål, att den inte enbart får sitt värde via den mätbara nytta den ger det omkringliggande samhället. I lagen om fritt bildningsarbete formuleras vårt syfte så här:
”Det fria bildningsarbetet syftar till att utifrån principen om livslångt lärande främja individens mångsidiga utveckling och förmåga att fungera i samhället samt främja förverkligandet av demokrati, jämlikhet och mångfald i det finländska samhället.”

Det låter bra, men stöter vid resurstilldelningen ofta på oförståelse eftersom vår verksamhet är svår att mäta med konventionella metoder. Vi använder oss inte av sifferbetyg, våra utbildningar är inte behörighetsgivande. Hur kan man då veta om vi är värda de resurser samhället satsar på oss, hur kan man veta om vi är till nytta? Vi lever i effektivitetens tidevarv, där tid är pengar. Ett folkhögskoleår, som inte leder till en examen som möjliggör direkt inträde i arbetslivet, kan då anses var slöseri med både tid och pengar. Vi som arbetar i den fria bildningen ser ändå dagligen frukterna av vårt arbete. Vi ser människor som utvecklas och mår bra. Och får göra det i egen takt. Att ges tid att tänka efter och mogna är något av en lyxvara idag. Ändå är det just tiden och lugnet som i många fall är det som behövs för att få en människa att öppna upp och hitta sin väg. Vi vill inte pressa på en utveckling, utan tror att den kommer när individen är färdig för det. Vi tror på allas inneboende möjligheter.

Många oroar sig idag för vilsna utslagna ungdomar, för invandrare som inte hittat sitt sammanhang, för äldre som tappat livslusten. Det här är grupper vi tror och vet att vi inom fria bildningen kan hjälpa att hitta sin väg, ändå ser vi hur man från statligt håll rigoröst skär ner också på våra resurser. Resurser som man sedan tvingas sätta på nödåtgärder, som hade kunnat undvikas med förebyggande arbete. Inom fria bildningen har vi färdiga strukturer, fastigheter och en engagerad och motiverad personal som med små medel kan åstadkomma mycket. Varför inte bygga vidare på det? Men kanske är det ordet fri som är det provocerande i ett samhälle där kontroll står högt i kurs?

, ,

Läs också

2 kommentarer

  1. SS skriver:

    Deltog nyligen i ett möte med Folkbildningsrådet i Stockholm. Som begrepp är folkbildning grymt viktigt, helt obestridligt i Sverige. Folkbildningens nivå och betydelse för Sveriges framtid och tillväxt är en av de nationella resurserna för landet. Mycket imponerande och civiliserat tänk!

    • Björn skriver:

      Tack för ett bra blogginlägg. Jag tror också att detta med frihet kan upplevas som provocerande, eftersom allt numera skall underkastas ett instrumentellt syfte. Konst, kultur och bildning hör ihop – och de är alla uttryck för samma slag av frihetsgrader. Jag använder fortfarande begreppet folkbildning av minst två skäl: 1. Det pekar på en stark gemensam nordisk tradition 2. Begreppet folk- är radikalt i dagens helt individualistiska tid, som ett uttryck för lärande gemenskap i ett mångkulturellt hybridsamhälle.

Kommenteringen är stängd.