Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Hem till byn

15 May , 2017, 09.13 Johanni

 

Det börjar pirra i magen när jag ser torpet på vänster sida och sjön på höger. Jag frikopplar och låter bilen rulla ned för backen. Minns hur pappa brukade skoja: – Ojdå, bensinen tog slut! Hoppas vi rullar hela vägen fram! Jag spänner blicken och spanar in byn på andra sidan sjön. En bekant vy, mammas hemby och mitt sommarparadis. Jag tar av från landsvägen, in på byavägen. Det finns liv i flera av gårdarna. Byn lever upp på sommaren!

-Jaså, flyttfåglarna har återvänt, brukar en av byborna säga när vi hälsar på varandra första gången efter vintern.

-Ja, säger jag. Äntligen är vi här igen!

Gräset framför stugan har vuxit sig högt.  Det måste slås imorgon.  Natten är ljus och myggen surrar. Jag ser mig omkring och fylls av en sällsam frid. Här är allt sig likt!

Mitt sommarparadis är en liten skogsby i svenska Tornedalen. Här växte min mamma upp och här har jag firat min barndoms somrar. Under byns blomstringstid fanns här affär, skola, telegraf, bönhus och post. Idag står de flesta husen tomma. Byn har endast ett tiotal fasta invånare. Till närmaste affär är det en halvtimmes bilresa. Byn består av en grusväg som går från södra änden av byn till norra. I samma riktning sträcker sig också sjön. Det är lätt att se hur vågarna rör sig på sjön. Därför pratar man ofta väder i byn, ”det blåser antingen nordlig eller sydlig vind”. Mellan vägen och sjön ligger de flesta gårdarna, även min mammas barndomshem.

För en nyfiken turist finns det ingenting att uppleva i byn. Inga sevärdheter. Inga aktivitetsparker. Inga sportanläggningar. Om man vill motionera så går man i rask takt längs byavägen, först åt ena hållet och sedan tillbaka. Vänder gör man antingen vid sista huset, vid grustaget eller vid platsen där militärförrådet stod en gång. Hela tiden viftar man med en lövruska för att hålla undan myggen.

Livet i byn kretsar mest kring bärplockning och jakt.

I fyrtio års tid har jag återvänt till byn varje sommar. Jag har vandrat på samma ängar, i samma skogar och på samma stigar. Jag har lekt med mina kusiner, badad bastu, rott med jollen, fiskat i ån, plockat hjortron på myren och badat vid Storsten. Jag har lärt känna mina rötter och jag hittat en plats där jag hör hemma. Även om många släktingar nu är borta och hemgården inte längre utgör en naturlig träffpunkt, så behöver jag byn. Jag reser dit även i tankarna. När världen runt omkring mig snurrar på i hög hastighet, när det är stress, kaos och oro. Då stänger jag ögonen och återvänder hem till byn. Där ligger stenarna kvar på samma plats som i fjol. Myggorna surrar och det blåser sydlig vind. Och jag fylls av en sällsam frid. Här är allt sig likt.

Av Karin Ihalainen

Läs också

Kommenteringen är stängd.