Lära för livet eller lära av livet?

Karin

Jag är rörd

24 apr , 2017, 07.14 Johanni

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Av Karin Ihalainen

-Det har hänt nåt i Stockholm, ropar min dotter när hon kommer ut på trappan.

-Vadå?

-Nån har kört rätt in i folkmassan med en lastbil.

Det tar lite tid men snart vet alla vad som har hänt. Polisen misstänker en terrorattack, mitt i Stockholm. Flera människor skadade och fyra döda.

Vi är hemma i Lahtis och håller på att ställa i ordning till födelsedagsfest. Gästerna som ska anlända till festen imorgon befinner sig just nu mitt i Stockholm där de jobbar. De får inte bege sig ut ur staden till hamnen. Så de kommer inte imorgon.

Den första känslan är besvikelse. Över gästerna som uteblir från vår fest. Sedan förstår jag att det finns de som har det värre. Som väntar på någon som aldrig mera kommer hem. Då skäms jag.

Så börjar telefonerna att plinga. Det strömmar in meddelanden från släktingar och vänner som befinner sig i Stockholm.  De meddelar att de är trygga och oskadda.

-Inga tåg går men alla hjälper varandra. Vi sitter tätt intill varandra och är trygga. Här är kaos men vi har det bra.

Vi fortsätter förberedelserna för födelsedagsfesten, skakade och berörda.

Nästa dag firar vi en lite mindre men mycket innerligare födelsedagsfest här i Lahtis. Vi vet vad vi har just nu. Vi är här. Vi har varandra och vi har det bra. Grattis! Ja må vi leva!

En vecka senare åker vi över till Sverige för att fira påsk. Det är mycket trafikarbeten i Stockholms centrum och vi snurrar runt lite för att ta oss ut ur staden via Sveavägen. Plötsligt befinner vi oss vid Sergels torg. Det var inte meningen att åka hit men plötsligt bara är vi här.

Vi hittar en parkering längs Mäster Samuelsgatan och bestämmer oss för att gå till Drottninggatan. Synen som möter oss får gråten att tränga upp i halsen. Mammor som kommer med barn och blombuketter till det enorma blomsterhavet som bildats mitt på Drottninggatan. Tysta och allvarliga små barn. Tysta och allvarliga vuxna. Frivilligarbetare som söker ögonkontakt: ”Behöver du prata?”. Små nallebjörnar och massor av kort bland blommorna: ”Tillsammans är vi starka” och ”Kärleken ska segra över mörkret”. Inte bara svensk text, alla möjliga språk.

Jag är helt oförberedd på de starka känslorna som väller upp i mig.

Jag gråter.

Det är inte synd om mig. Jag har inte förlorat någon när eller kär i detta dåd.

Men jag gråter, för jag har förlorat mitt Barndomssverige.

Läs också

Kommenteringen är stängd.