Jag har säkert sagt det förr, men det tål att upprepas: Inget ont som inte har något gott med sig. Om inte det ledsamma hade hänt för snart tre år sedan, skulle jag inte ha upplevt detta energigivande veckoslut i Mariehamn i sällskap av tre barndomsvänner som jag nästan hade förlorat kontakten till. Men i sorgen prövas som bekant vännerna. Hösten 2014 skyndade de till för att trösta mig. Fastän år hade förflutit sedan sist, var det bara att ta vid där vi hade slutat
Det första veckoslutet kändes okomplicerat och rogivande och vi beslutade att göra om det. Följande vår träffades vi i Stockholm där en av oss slagit sig ner. I höstas åkte vi till Lappland och nu stod Åland i tur. Det kändes som att ta ett stort kliv in i våren. Blåsipporna trängde sig upp genom fjolårets vissnade ris och krokusar i alla färger bildade glada färgklickar på gräsmattorna. Vi vandrade på naturstigar och på historisk mark, vi kockade tillsammans och vi latade oss i soffan.
Och genom allt detta löpte ett aldrig sinande ordflöde – om skoltiden, om barn och barnbarn, om terrordåd i Stockholm, om minnessvaga föräldrar, om arbete, om tillkortakommanden, om lyckliga stunder och om vänskap, om glädjen att ha återfunnit varandra.
Moa
