Att jobba i fluida nätverk med multifacetterat ledarskap, kontextuell agenda och OPM finansiering (Other Peoples Money) lär vara det nya arbetssättet framöver. Det pratas mycket om lean- produkt utveckling, inkrementella iterationer osv. Väldigt snabbt får jag känslan av att den serverade snömosen skulle vara tjänt av litet kryddor i form av pålitlighet, kurage, sunt förnuft och båda fötterna på jorden samtidigt. Med fina begrepp och vackra beskrivningar går det inte att ersätta de grundläggande frågorna; Varför? Vad? Hur? Vem? När?
Jag läste en artikel i en flygplanstidning med en intervju på unga entusiastiska, optimistiska visionära ledare som vågade grundligt ifrågasätta existerande processer, normer och rutiner. Ungtuppar som klivit högst upp på högen och nu högljutt kacklar ut sin enorma livserfarenhet och visdom som de erhållit under de första 25 åren som de levt. I den artikel jag läste sades det att partnerskap är dagens täckmantel för misslyckade affärer. Vi pratar oss varma om partnerskap, jämbördiga och likvärdiga samarbetspartners när verkligheten är en helt annan. Alla som går med i ett partnerskap har en självisk MIMO strategi. Minimum Input, Maximum Output. Detta vill alla ha, detta anser vi oss vara berättigade. Vår tid har introducerat ett tänk var alltför många anser sig vara berättigad till sin del utan att man nödvändigtvis skall behöva jobba för det.
Grundtanken bakom partnerskap, det magiska som gör 1+1=3 är det inget fel på. Denna tanke var man ingår ett partnerskap eller samarbete, för att uppnå något större än vad endera parten kan uppnå allena, är helt vettig. Större marknader, bättre relevans, bredare publik… allt detta möjliggörs av välfungerande, strukturerade och välstyrda partnerskap. Så fort MIMO kommer med i bilden börjar korthuset gunga och riskerar eventuellt att kollapsa.
Lite samma MIMO problematik ser jag också med många nätverk som vi är delaktiga i idag. Alla vill ha fördelarna från nätverken men vill alla bidra till att nätverket blir bättre, smartare, effektivare? Många gånger är det viktigt att just jag finns med i ett nätverk, att jag syns och hörs i nätverket, men vet jag varför jag för det första har gått med i nätverket? Vilket är mitt syfte i nätverket? Vi nätverkar för att uppnå ett definierat mål, inte för att personligen synnas. Nätverken borde inte vara självändamål för narcisister att profilera sig. Fungerande nätverk har en kärna av eldsjälar som brinner för saken man nätverkar kring. De inkluderar andra, sätter krav och förväntningar på varandra och är mycket fokuserade på att hålla kärnan i nätverket glödhet. I kärnan på välfungerande nätverk hittar du sällan personer som har nån MIMO agenda på sitt bord.
Då återstår frågan om jag har kuraget att ta avstånd till MIMO drivna nätverk eller kroknar jag under det yttre trycket?
arbetsliv, förändring, hållbar utveckling, inlärning, ledarskap, livserfarenhet
