En inte ovanlig trend i vårt land, speciellt bland politiska ledare, är att försöka bemöta moralisk kritik genom att framhäva att man handlat i enlighet med lagen. Tanken i ett sådant bemötande verkar vara att om man kan påvisa att lagen följts till punkt och pricka, så innebär detta per automatik att här inte heller kan finnas något moraliskt ifrågasättbart. Genom att påvisa att lagen följts blir man så att säga moraliskt frikänd på köpet. Ett aktuellt exempel är jävfrågorna kring statsminister Sipilä.
Problemet är bara att lagföljande i verkligheten inte ger oss några moraliska frikort. Att man följer lagen är inget man kan slå sig för bröstet för – lagföljandet betyder ju enbart att vi följt samhällets minimikrav för att undvika straff. Att hänvisa till det egna lagföljandet kan därför också innebära att man bara gräver sig djupare ner i det moraliska träsket. För om det man gjort är moraliskt förkastligt, och kritiken bemöts med att man följt lagen noggrant, visar det samtidigt att man inte bara handlat omoraliskt utan att man också gjort det på ett slugt sätt. Hänvisandet till att lagen följts är som att säga ’vi läste lagen ingående på förhand, och till skillnad från hur det kanske ser ut, så är vi säkra på att det inte går att straffa oss.’
Att hänvisa till lagen i moraliska frågor kan inte heller åstadkomma önskat resultat. Faktum är ju att mycket av den omoral vi gör oss skyldiga till i vardagen inte bryter mot lagen. Varje dag ljuger och bedrar människor varandra helt och hållet inom lagens ramar. Men om mycket av vår omoral inte är olaglig, så betyder ju detta att det blir, i moralisk mening, helt kraftlöst att mot moraliska anklagelser framhäva att lagen har följts. Det enda man egentligen får sagt är att den egna omoralen, likt mycket annan omoral, inte är ett lagbrott också.
