Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Nämen, hej!

5 feb , 2017, 09.54 Catharina von Schoultz

 

Jag har som sommarålänning åkt färja regelbundet sedan jag var liten. Upplägget är alltså mycket bekant. Men den här gången var det annorlunda. Båten var full med folk som talade finlandssvenska – det handlade om den stora finlandssvenska kryssningen. Aldrig hade jag trott att det skulle kännas så speciellt. Upplevelsen var smått absurd och nästan surrealistisk. Det är alltså så här det känns att vara i majoritet.

Förstås blev det en hel del typiskt finlandssvenskt ”nämen, hej!”, roligt att träffa folk man inte sett på länge. Vissa inte sedan studietiden. Men det som slog mig starkast var den varma och framförallt glada stämningen. Hur lätt folk tog kontakt och talade med varandra – i hissar, vid matborden, i hyttkorridorerna. Och så skönt det kändes att veta att det överallt var ok att tala mitt språk. Där på båten insåg jag att vi som språkminoritet lever under en viss press hela tiden, antagligen en möjligen undermedveten känsla av att vi inte riktigt duger som vi är. Men på kryssningen var vi normen, vilken lättnad att få simma i majoritetsspåret om också bara i 20 timmar. Ur detta föddes glädje och en stark gemenskap.

Mitt i natten var det fullt på dansgolvet. Inte en skymt av den där smått klibbiga äckelkänslan man annars brukar ha den tiden på ett dansgolv på Finska viken. Här blandades gråhåriga distingerade tanter, tatuerade läderkillar, unga vackra människor, kostymklädda affärsmän, hälsofreakar i fotriktiga skor – alltså finlandssvenskar i alla dess former i alla åldrar – och dansade för allt vad tyget höll. Den här gemenskapen var rent berusande.

Om jag har tvivlat på jubileumsårets slogan ”Tillsammans” tidigare, fick jag nu bekräftat vad den kan betyda. Tillsammans är vi starka. Nu hoppas jag innerligen att detta också gäller hela vårt land. Oberoende av språk eller bakgrund.

,

Läs också

Kommenteringen är stängd.