I samband med jourreformen har det sagts att grundlagens innehåll alltid är en tolkningsfråga. Att tillämpningen av lagar kräver tolkning är förstås sant, men i jourreformsfrågan verkar man inte enbart ha omtolkat lagtexten utan också själva idén om grundrättigheter som grundlagen handlar om. Grundlagsutskottet valde nu, i kontrast till det tidigare Karlebybeslutet, att ställa två grundrättigheter mot varandra och ansåg att rätten till hälsa går före de språkliga rättigheterna. Men är inte själva idén med grundrättigheter att de inte kan spelas ut mot varandra? Om en rättighet anses vara grundläggande har den en självständig kraft som inte kan annulleras genom att en annan grundrättighet får företräde istället. Det kan alltså inte finnas någon fråga om vilken grundrättighet som borde väljas; om något är en grundläggande rättighet skall den alltid tryggas. Med grundlagsutskottets nya tolkningar kan man därför konstatera att rätten till hälsa fortfarande är grundläggande i Finland medan språket degraderats till en relativ rättighet.
