Livslärd

Några veckor före jul tar jag fram julmattan. Mattan har min farmor vävt i tiderna. Föga anade hon, som var bosatt i Jolkka, Nedervetil, att mattan en dag skulle ligga på golvet i hennes sondotters hem i Helsingfors. Hon och jag fick aldrig träffas, men mattan är viktig för mig. Den påminner mig om min historia. Den påminner mig om alla dem som gått före mig.

Efter mattan tar jag ner julprydnader från vinden. Då ser jag pafflådan. Ovanpå den har mamma med sirlig handstil skrivit ”halmkrona”. Inuti finns en halmkrona som mamma har flätat åt mig. Varje år fyller jag den med juläpplen och låter den pryda vårt matssalsbord. Och plötsligt är den smärtsamma insikten där: nu finns halmkronan i samma kategori som julmattan. Den påminner mig om någon som gått före mig. I 40 dagar har mamma fattats oss, men när jag böjer mig ner vid halmkronan är det som om verkligheten hann ifatt mig. Det blir en jul utan mamma.

”Jaa flickor – kommer ni i framtiden att minnas hur jag brukade ställa till inför julen”, brukade mamma fråga när hon stökade på. Hon älskade att ställa i ordning, att bulla upp, att fixa, att pynta, att tända julbelysning. Vi döttrar hade inte alla gånger samma praktiska läggning och det visste hon. Därför kom frågan.

Så nu står jag där med halmkronan och mammas fråga ringande i mitt huvud. Minns jag? Ja, jag minns. Jag minns var tomtarna ska stå, hur stjärnan i köksfönstret spred ett varmt sken. Jag minns hur jullimporna smakade och hur mjuka lussekatterna var. Jag minns hur systern och jag tassade upp tidigt på julaftonsmorgonen för att väcka mamma och pappa med julmusik på piano. Jag minns juldagen då vår farbror med familj åt julmiddag hemma hos oss. Och framför allt minns jag glädjen att få sitta runt bordet med de närmaste.

Alla de små detaljerna gjorde min barndoms jular. Det fanns en trygghet i att veta hur det skulle bli, hur det skulle se ut. Nu bär jag traditionerna med mig och formar dem till mina.

När jag ställt fram halmkronan och mattan tar orken slut. Eftersom vi firar jul i mitt barndomshem tänker jag att alla små tomtar får vila på vinden i år. Nästa gång vi firar jul i Helsingfors vaknar de till liv. Men så kommer sonen in i köket. Han tittar förtjust på julmattan och julgardinerna. Så faller hans blick på fönsterbrädet som pryds av några krukväxter. ”Men mamma. Var är alla tomtarna, lucian och änglarna som ska stå där” frågar han oroligt? Då hör jag mammas röst inom mig.

”Jag hämtar dem”, svarar jag efter en stund. Och så går jag tillbaka upp på vinden.

Nu påminner också halmkronan om dem som gått före mig.

julfirande