Ärade president!
Vi har precis gått in i vårt hundrade år av självständighet i Finland. Det gör vi under devisen ”Tillsammans”. Det känns bra och ger en tro på att vi finländare alla bidrar till landets framgång – att vi är starka då vi agerar tillsammans.
Ändå har de senaste dagarnas händelser i riksdagen och diskussioner t ex på internet och i medias kommentartrådar gjort att ordet ”Tillsammans” klingar allt ihåligare. Är ordet villkorat? Gäller det enbart för en del – är vi som så uppenbart talar ”fel” språk inte inkluderade i vår finländska gemenskap längre? Vill man bli av med oss?
Det här gör ont. Riktigt ont. Jag tänker på mina far- och morföräldrar som arbetat hårt för att bygga upp vårt land, jag tänker på mina föräldrar som lärt mig att högakta vårt land, jag tänker på min son som i januari ska in och tjäna vårt land i armén. De har alla levt och lever sina liv på svenska – men likaväl som stolta finländare.
Min familj har alltid umgåtts också med finskspråkiga finländare. Vi har aldrig gjort skillnad på människor pga det språk de pratar. Varför skulle vi det? Alla är vi människor och alla har vi grundrättigheter och -behov som vi tillsammans bör se till att respektera och uppfylla. Ibland ger vi mer och ibland får vi mer. Så fungerar ett samhälle som bygger på medmänsklighet.
Därför känns det nu ända in i hjärteroten då det verkar så uppenbart att vår nuvarande regering vill försämra det samarbetsklimat vi hittills haft mellan våra språkgrupper i landet. Då det verkar som det skulle vara någon sorts hämndaktion mot det svenska i Finland på gång. Hämnd för vad? Och då det verkar som vår statsminister snarare underblåser detta än visar det ledarskap vi nu så väl skulle behöva för att lugna ner situationen och tillsammans kunna arbeta för ett framgångsrikt Finland.
Jag sätter mitt hopp och min tillit till Er, herr president. Låt inte vårt land brytas itu. Jag är säker på att Ni ser längre än till kortsiktiga revirkamper – som aldrig har lett till något gott.
Vi finlandssvenskar behöver nu Ert stöd mer än någonsin!
Med vänlig hälsning,
Catharina von Schoultz
