Ju mera sekulariserat vårt samhälle blir desto mer verkar man betona den religiösa sidan av Luciagestalten. Vi ”firar” det italienska helgonet, bevars, hon som fick ögonen utstuckna. Det blir en ganska makaber historia som vi berättar vitt och brett om till och med inför små barn. Men egentligen är det bara namnet som har något med helgonet att göra. Allt det andra kommer från andra håll.
Först kanske vi kan konstatera att Luciafirandet inte är något som man fört fram från kyrkans håll. Tvärtom tog det ett tag innan lucia var välkommen i kyrkliga sammanhang. Jag har tydliga minnen av den kritik som i min barndom fanns emot att man ”släppte in” ungdomsföreningens luciafölje i församlingens kyrka. (Det var på den tiden som man kunde kritisera en präst för att vara ”katolsk”).
Att reda ut Lucias bakgrund och historia är ingen enkel sak. Det är det sällan med folkliga traditioner. Traditionerna föds helt utan samhällelig kontroll och de utvecklas vidare utan att någon dokumenterar och förklarar hur man tänkt. Wikipedia-artikeln om lucia är lång och snårig, och ger många infallsvinkar på Lucias bakgrund. Alldeles nyligen gav Nordiska museet i Stockholm ut en bok som heter ”Nytt ljus på lucia”, som skulle vara intressant att läsa.
För att säga det kort så går vår luciatradition tillbaka på upptåg i samband med årets längsta natt. Innan vi fick den kalender vi har idag var den 13 december verkligen den längsta natten. Då skulle man akta sig för de onda makter som var i rörelse. Den natten firades som midvinter redan långt innan det fanns ett datum. Motsvarighet till midsommar helt enkelt.
Den första ljusprydda gestalt i vita kläder som dokumenterats i Sverige var faktiskt en man: ”Den första gången en lucia med ljus på huvudet finns dokumentariskt belagd är från 1820, och det handlade då om en manlig lucia. En bruksinspektor i Skinnskatteberg berättar: … då sex rätter voro förtärde och endast den sjunde, kakan, återstod, öfverraskades gästerna af en egendomlig syn. Dubbeldörrarna till förstugan uppslogos, och in trädde en dräng klädd i hvitt lakan, med en krans af ljus på hufvudet och bärande en väldig bål med glöggus.” (Wikipedia)
Friluftsmuseet Skansen tog upp lucia som en gammal tradition att bevara 1893, men det moderna luciafirandet som vi känner det, startade när Stockholms Dagblad 1927 arrangerade en luciatävling med ett offentligt luciatåg i staden. Den sång som vi kallar luciasången är en italiensk visa, men den ursprungliga texten handlar inte om helgonet, utan en vacker halvö i Neapel. När visan kom till Sverige i början av 1900-talet översatte man den ursprungliga texten, men när luciafirandet blev vanligare skrevs flera texter som passade in i vårt firande, och som fortfarande sjungs: ”Natten går tunga fjät…” och ”Sankta lucia, ljusklara hägring…”
Åländska barn lussar i ett hem.
Siv Ekström
