Jag bodde hela min tonårstid i dåvarande Västtyskland. Hemma talade vi alltid svenska, men för övrigt levde jag mitt liv på tyska bland tyskar. Det här var på 80-talet och inte ens 40 år hade passerat sedan krigsslutet. Min skolgång genomsyrades av det som kallas ”Vergangenheitsbewältigung”, dvs minutiös information och mycket aktiv behandling av händelserna under andra världskriget och framförallt av det som skedde innan kriget och banade väg för den utveckling som sedan skulle leda till den totala katastrofen för Europa. Målet var ”nie mehr”, historien skulle aldrig tillåtas upprepa sig. De tyska efterkrigsgenerationerna skulle fostras till ett kritiskt tänkande som skulle förhindra populistiska demagoger att tillskansa sig den makt som bara ett lättlurat folk kan ge dem.
Vi hade mycket historia och samhällskunskap på schemat. Som icketysk märkte jag ganska snart att det här temat var tungt för våra lärare att behandla, de kände helt klart en stark skam för sitt land och dess historia. Bland mina lärare hade jag också några, vars familjer förföljts, kanske för att de var judar eller på annat sätt misshagliga för Nazistaten. Det hände att en av lärarna någon gång berättade om hur det kändes när SS hämtade en grannfamilj mitt i natten, hur det var att inte kunna lita på någon. Som vuxen förstår jag att många av våra lärare säkert hade egna svåra trauman de aldrig givits en chans att bearbeta.
Det är antagligen också orsaken till att undervisningen ibland tog sig ganska underliga former. Det hände att vi som 13-14-åringar med klassen gick på bio för att se dokumentärfilmer från krigstiden. Där satt vi känsliga ungdomar och tvingades se på lik som slängdes ner i massgravar, på iskalla militärer som hånflinande tvingade hjälplösa gamla människor att klä av sig och blotta sina utmärglade kroppar, på hungrande barn i de oändliga raderna av baracker i koncentrationslägren. Filmer, som om de inte varit dokumentärer, säkert varit K-18 märkta. Jag har som vuxen ofta funderat över hur mina klasskamrater egentligen reagerade. Bödlarna i de här filmerna kunde ju ha varit deras far- och morföräldrar. Och i några fall var det säkert just det de var.
Nu är det länge sedan jag flyttade från Tyskland och sedan dess har mycket hänt där. I skolorna i det forna Östtyskland behandlades kriget på ett helt annat sätt. DDR såg sig själv som en antifascistisk stat, som en motståndare till Naziväldet från början. De fråntog sig själv allt ansvar och behövde aldrig ta på sig en kollektiv skuld på det sätt man gjorde i Västtyskland. Det är därmed två väldigt olika stater som vuxit samman igen sedan återföreningen. Intressant är ändå att de nynazistiska rörelserna som finns i Tyskland till största delen har sitt ursprung i forna DDR. Beror det på ett större missnöje i o m den högre arbetslöshetsgraden i de nya förbundsstaterna eller har skolgången spelat en roll. Är invånarna i forna Västtyskland bättre på kritiskt tänkande?
Jag vågar mig inte på ett svar, men jag tror på bildning som ett effektivt och fungerande sätt att ge medborgarna de verktyg som behövs för att kunna upptäcka vad som är på gång innan det är för sent. I skenet av det som händer i världen idag känns det viktigare än någonsin.
