Ibland tänker jag på det under vi människor faktiskt är. Tänk på den process som finns i grunden hos dig och mig. Visst är det en fantastisk process när det bildas en människa, ett djur, en växt, något levande. Det är ingen händelse hur allting bildas, vare sig hos dig eller hos en blomma. Vi tycker det är självklart att en växt behöver näring och ljus för att kunna växa bra, vi tycker till och med att det är självklart att en samling med plåt, en bil, behöver olja och bensin för att kunna fungera bra – men vi tycker inte det är självklart att vi också behöver näring för att kunna växa och må bra. Ibland frapperas jag över den här paradoxen och förvånar mig över hur långt vi har kommit på sidan om av vårt varande.
Vad har egentligen hänt med vår kontakt till oss själva? Hur kommer det sig att vi tycker det är ok att ha krämpor, att vi talar om dem som om att de ska finnas i våra liv. Hur kommer det sig att vi tycker att det hör vardagen till att stressa på jobbet, att rusa från plats till plats och fylla vår tid med så många måsten och göranden att vi inte hinner tänka efter, att vi inte har tid för oss själva, att vi inte hinner laga god mat utan rafsar någon snabbmat från butikens hyllor och mättar oss med halvfabrikat?
Julefrid. Vi har bara en tid på året då vi i våra tidsuttryck har frid. Rebellen inom mig vaknar och jag bestämmer att jag minsann tänker ha vardagsfrid också! Vardagen, där vi är hela tiden, är ju den bästa tiden och den är kryddad med lite julglitter, påskägg, midsommarkransar och självständighetsljus och från och med nu hos mig även med mindre stress, bättre mat och mer fritid.
Ha det gott!
Kati
