Under hösten har debattklimatet diskuterats flitigt. Ämnet behandlas också både på ledar– och kolumnsidan i dagens HBL. En självklar bakgrund för diskussionen är de amerikanska presidentvalsdebatterna som utvecklades till en pajkastning av tidigare osedda mått. Debatten innehöll visserligen också diskussion om sakfrågor, men det dominerande draget, speciellt från Trumps håll, var att strunta i argumenten helt och hållet och istället gå åt den andra kandidatens person genom hot, förolämpningar, anklagelser och direkta påhopp. Likaledes har det också påpekats att det inhemska debattklimatet, och speciellt nätforumen, riskerar förfalla till ett polariserat utbyte av invektiv.
I dessa sammanhang blir frågan vanligen: vilka medel är tillåtna i en debatt? Frågan är viktig och har med rätta diskuterats flitigt i media. Samtidigt finns en risk att vårt fokus på den här frågan gör att vi förfaller till plattityder angående debattklimatet. Orsaken är att alla redan egentligen är överens om vilka medel som är tillåtna – för vem skulle seriöst påstå att lyckade debatter utgörs av personangrepp och inte argument? Valet är självklart eftersom en lyckad debatt redogör för olika synvinklar angående föremålet för diskussionen, och det är just diskussionens föremål som åsidosätts i en debatt driven av personangrepp.
Frågan om tillåtna medel är också begränsande eftersom den kan föra med sig en specifik uppfattning om vad en diskussion är. En sådan syn är uppfattningen att en diskussion i grund och botten inte är något annat än en intressekonflikt i verbal form. Tanken är då att i diskussioner kämpar olika intressen mot varandra och den som vinner kampen är den som med olika retoriska knep lyckas driva igenom sina egna intressen på den andra partens bekostnad. Och frågan om medel är en fråga om vilka knep som är anständiga och vilka som inte är det.
Det är inte alls ovanligt att våra diskussioner, speciellt inom politiken, förfaller till att bli en kamp mellan olika intressen, även om diskussionen förs med nog så välgrundade argument. Men att så är fallet säger ingenting om vad en diskussion kan vara. Då diskussioner ses som en kamp utgår vi från att vi redan vet vad som ligger i vårt intresse. Ett radikalt annorlunda sätt att se på saken är att det är i och genom diskussioner med andra människor som vi får reda på vad våra egentliga intressen är. I sådana fall är vårt fokus verkligen på frågan som diskuteras och inte på hur, och med vilka medel, den andra parten skall besegras.
Diskussioner bortom intressekampen förutsätter förstås en form av öppenhet som kan kännas hotfull i förhållande till den egna självbilden. Om vi diskuterar saken och inte driver våra intressen måste vi vara beredda att, under diskussionens gång, revidera vårt eget tänkande. Och detta inbegriper att vi har beredskap att inse när vi själva sagt något som inte för diskussionen framåt utan snarare enbart bygger på våra egna fördomar och önskningar. Våra svårigheter att föra en genuin diskussion kan uttryckas med ett vardagligt talesätt: vi bli tvungna att svälja vår stolthet.
Relationen mellan sak och person i lyckade debatter är därför mera komplicerad än man vid första anblick kanske tror. Som jag konstaterade handlar en lyckad diskussion om sak och inte person, men möjligheten till ett verkligt sakligt förhållningssätt är i sin tur beroende av personernas egen inställning till vad det överhuvudtaget innebär att diskutera.
