Om du i dag hade frågat mig vad Arbis rektors viktigaste uppgift är, skulle jag utan att tveka ha sagt att försvara svenskans ställning i Helsingfors. Så känns det just nu, det är det min tid och energi går åt till. Staden vill vara starkt tvåspråkig men samtidigt planerar man att centralisera alla förvaltnings- och stödtjänster till enorma enheter, där arbetsspråket officiellt är finska. Du kan säkert räkna ut vad det i praktiken skulle innebära för svenskans överlevnad.
Men än är slaget inte förlorat. Som den borne optimist jag är, tror jag starkt på att vi kommer fram till någon vettig lösning, för det finns faktiskt också stöd för svenskans ställning på flera håll i staden. Helt av sig själv går det ändå inte. Men jag måste väl bara inse att det är som en f.d. kollega konstaterade redan för några år sedan: Vår uppgift är helt enkelt att försvara svenskans ställning i staden så att den svenska servicen inte dör ut. Upp till kamp alltså!
Moa
Allt centraliserande som nu ska göras överallt, känns faktiskt inte riktigt tidsenligt. Mantrat brukar vara att det ska bli ”effektivare”. Men vem mäter sedan efteråt om det faktiskt blev effektivare? Jag tror ju inte alls på det. Det är någon sorts mode som råder och det är rakt så man längtar efter att något barn ska säga som i sagan om kejsaren: ”Men han har ju inga kläder på sig!”