Under den gångna veckan har jag under två testoron stinna tillfällen träffat två gamla arbetskompisar som båda, oberoende av varandra, lyfte fram sina observationer om Finland. Båda dessa herrar, den ena från Cypern och den andra från England, har varit bosatta i Finland ca. 20 år och drivit sina egna företag de senaste 5-6 åren. Bara för att ge litet perspektiv var deras resonemang kommer från och mina egna slutsatser. Så, enligt dem;
Hela upplägget med studiestöd för studerande är ofta totalt missförstått i vårt samhälle. Detta handlar inte om gratis pengar till studerande så att de skall få leva rajtantajtan, supa och leva ett hejdlöst studieliv. Detta ansågs vara en väldigt konstig och allmän uppfattning. Studiestödet i Finland är ju egentligen ett väldigt dåligt stöd jämfört om man väljer att inte göra något och istället kröka dagarna i ändå på socialbidrag. Med andra ord vi delar ut studiestöd till dem som begär mindre för att kunna ge mera tillbaka längre fram. Från dessa skall vi ta bort detta stöd???
Studeranden idag är de som kommer att i framtiden betala våra sociala understöd, stöd till företag, skatter och pensioner. De är ju egentligen världens bästa spargris – staten ger dem väldigt litet och får hela tiden mera tillbaka. Vem är så klantig att man vill ta livet av hönan som lägger dessa guldägg?
Följande diskussionsämne var vår hälsovård. Finland har ett otroligt bra, landsomfattande och fungerande allmän hälsovård. Jämförelserna med Cypern och också England gjorde att jag satt där och myste stolt över att vara finne. Från en begynnande graviditet ända tills locket stängs på kistan så har vi en av världens bäst fungerande, mest kompetenta vård och de bästa läkarna. Men detta upplägg skall nu skrotas och bytas ut mot en modell som man inte får att fungera i teorin. Hur skall det då bli när den skall förverkligas i praktiken?
Vi var väldigt eniga om att grunden till allt detta läggs i vår skola och den struktur som vi har i vår utbildning. Det är ju ett allmänt känt faktum att här är vi också ledande i världen. Alla resultat pekar på det. Oberoende av stadie eller omfång så har vi i ett internationellt perspektiv ögonen på oss. Vi är ledstjärnan som resten av världen följer.
Nu skall vi då digitalisera vår undervisning och väldigt grovt karikerat så ter det sig som att besluten fattas utifrån att bara vi har en PC eller en padda i klassrummet så är undervisningen digitaliserad. Det handlar om en helt ny verksamhet, mycket okänt ännu och många fördomar ute på fältet. Men var finns anslagen för den pedagogiska kompetensutveckling för lärarna som man så desperat efterlyser. Den skall kommunen betala och stå för. Det har kommunen inte råd med för de beviljade anslagen hinner inte till.
Inom affärsvärlden pratar man om USP, Unique Selling Point. Förenklat handlar det om hur man skiljer sig från konkurrensen på marknaden, vad som gör oss attraktiva och unika och ger en orsak för kunderna att ”köpa” från oss. Finland behöver idag export mera än någonting annat. För att bli mera konkurrenskraftiga och attraktiva på världsmarknaden väljer vi då självmant att spara bort och ta kål på det som vi internationellt är erkända för. Vi väljer att ta kål på vår USP. Områden var vi är en förebild för många länder runt om i världen.
Själv hade jag inte tänkt på situationen från denna vinkel. Det behövdes två nyanlända till vårt land för att vidga mina vyer på dessa punkter. Dessa nyanlända är en stor resurs för oss bara vi lyssnar på dem. De har en förmåga att se förhållanden från helt nya synvinklar. Väldigt nyttigt för mig, för oss och framför allt för våra politiker som fattar dessa, enligt mig otroligt klantiga beslut. Vi sparar på fel ställe. Studiestöden då som ett praktexempel på den absolut bästa långtidsinvestering som vi kan göra för Finland. Detta hoppas jag att varje national ekonom kan förstå.
allmänbildning, arbetsliv, Attityd, attityder, Finland, hållbar utveckling, lärande, ledarskap, politik
