Jag satt häromdagen och diskuterade det inflammerade läget i vårt land med min vän från Gambia. Han kom hit till Finland för ett år sedan och börjar så småningom få grepp om hur vårt samhälle fungerar. Men han har ännu inte varit här så länge att han skulle ha blivit hemmablind. Hans kommentarer är ofta väldigt klarsynta, t o m emellanåt smärtsamt klarsynta i frågor där vi finländare tenderar att sätta huvudet i busken. Han är en mycket förstående och människokär person, men då det sätt vi sköter integrationen av invandrare på kommer till tals skakar han ofta på huvudet och undrar hur vi riktigt tänker. Förstår vi inte att vi ger för mycket och kräver för litet? Att vi gör människor beroende av samhällets stöd och kväser deras initiativförmåga? Att det här undergräver folkets moraluppfattning och inte håller på sikt? Han förundrar sig över att invandrare kan ha bott här i 10 – 20 år utan att ha jobbat och då han frågat dem hur de försörjer sig svarar de att det bara är att söka bidrag. Enligt honom utnyttjar en del systemet mycket medvetet och en del har efter att aktivt ha försökt få jobb under många år givit upp.
Det här ger mig en tankeställare. Har han rätt i att vi helt enkelt är för godhjärtade och blåögda eller ligger det något annat bakom? Är det istället just i det här skenbart välvilliga sättet att behandla invandrare, särskilt de som ser annorlunda ut och har en annan religion, den inbyggda svåråtkomliga dolda rasismen ligger. Att vi ser till att de just och just klarar sig genom att ge dem de bidrag som behövs, men samtidigt aktivt förhindrar att de själva skulle kunna ta sig vidare och bygga upp sin egen framtid. Och nu spekulerar jag: gör vi, dvs det system vi skapat, detta för att vi, undermedvetet eller inte, anser att de som flyttar till vårt land inte bör ha rätt till samma möjligheter som vi som är infödda finländare. Att de står på en annan – lägre – nivå, att vi som infödda på något sätt har rätt till en bättre position än de. Att vi alltid ska ha förtur pga vår nationalitet. Genom att göra inflyttarna beroende av vårt godtycke, det är ju vi som försörjer dem med bidrag från vårt samhällssystem, rättfärdigar vi också vårt ointresse för hur de verkligen har det och för deras möjligheter. Vi rättfärdigar en sämre behandling av dem, vi rättfärdigar åsikten att de ska vara tacksamma för att de överhuvudtaget får någonting. Vi betalar bort de eventuella moraliska betänkligheter som ändå kan tänkas dyka upp, vi dövar vårt samvete.
Men då ställer jag mig frågan: varför skulle vi agera så här? Vem vinner på det, är det inte ett stort slöseri med både pengar och mänskliga resurser? Självklart är det det, alltså måste det finnas en stark pådrivande faktor som stöder den här utvecklingen. Jag tror att den faktorn heter rädsla. Rädsla för det vi inte känner, men ännu värre – rädsla för vår egen position.
Är vi i grunden rädda för att de inflyttade kunde börja konkurrera med oss och utgöra ett hot, att de kanske kunde vara bättre och mer smarta än vi? Att de skulle ta de goda jobben av oss? Nöja sig med lägre lön och göra ett bättre arbete? Är det därför vi måste se till att bygga hinder och starka skyddsvallar som bara vi själva kan styra över. Det kan vara höga språkkrav för olika tjänster, det kan vara oöverkomlig byråkrati och en djungel av regleringar som också en välutbildad finländare med perfekta språkkunskaper har svårighet att förstå, det kan vara krav på finländsk certifiering eller auktorisation för att få rätt att utöva sitt yrke. Det här leder till att mångspråkiga högt utbildade invandrare med stark vilja att arbeta i värsta fall inte ens får de enklaste jobben, då de inte talar perfekt finska t ex. I affärslivet kallas det här protektionism och det är något vi finländare i internationella handelssammanhang avsäger oss ifrån för att vi anser att det hindrar utveckling, gränsöverskridande samarbeten och därmed framgång. Hemma på den egna bakgården tycks ändå en helt annan värdegrund gälla. Den mänskliga resursprotektionism vi sysslar med är både ekonomiskt och mänskligt sett huvudlös och om vi ser till Finlands möjligheter att klara sig i den internationella konkurrensen utgör den ett fruktansvärt slöseri med kunskap och erfarenheter som s a s serveras oss på bricka.
Bottnar då allt i vårt dåliga finska självförtroende? Den här teorin var svår för min gambiska vän att förstå. Han skrattade till då jag berättade om inlägg på sociala media om farhågor för att invandrarna kommer att ta ifrån oss vårt språk, vår religion och kanske till slut vårt land om vi inte nu stänger gränserna. För just så skrattretande, men samtidigt tragiskt är det. Genom vår rädsla för det nya, rädsla för att våga ta emot de oundvikliga förändringar som följer i den globala världens spår missar vi de fantastiska möjligheter och chanser till framgång som erbjuds oss. Det är klart att inga framgångar kommer av sig själv och att mycket arbete krävs. Men med fler invånare med mångahanda kompetenser och erfarenheter står oddsen ändå mycket högre än om vi medvetet avskärmar oss och tror att det räcker att vara sig själv nog.
