Lära för livet eller lära av livet?

Moa

Inte riktigt som på Strömsö…

16 sep , 2016, 08.51 Moa Thors

 

StretchingO, så gott det gjorde med en timmes coreträning-stretching-avslappning mitt i den hektiska vardagen! Första terminsveckan i våra tillfälliga lokaler har nämligen inte riktigt gått som på Strömsö. Redan första morgonen sade hissen upp kontraktet. Lite senare i veckan ljöd brandlarmet och vi utrymde hela byggnaden. Det gick exemplariskt på mindre än fem minuter. Då hade damerna i gymnastiksalens omklädningsrum till och med hunnit fundera på om de skulle bege sig ut nakna eller klä på sig. De valde det senare alternativet, eftersom de inte hade känt någon röklukt. Larmet visade sig till all lycka vara falskt. Men visst fick det pulsen att stiga en aning.

Som om det inte hade räckt med detta, möttes jag ett par morgnar senare av ett smärre vattenläckage. Då började det redan kännas lite orättvist. Jag inser nu också varför yrkeshögskolan Diakonia byggde sig ett nytt hus…

I ett större perspektiv är det här naturligtvis småpotatis. Mera oroväckande är egentligen det faktum att antalet kursdeltagare sjunkit från föregående år. Kan vår popularitet så starkt bero på den plats där vi funnits i 58 år att en flytt på två kilometer sätter så här tydliga spår? Eller beror det på något annat? Trenden i huvudstadsregionens övriga institut tyder dock inte på någon nedgång, tvärtom. Ändå måste vi naturligtvis fråga oss om ett medborgarinstitut i sin nuvarande form är en utdöende art. Förvandlas också instituten till enbart virtuella verkligheter?

NEJ, jag vill inte! Jag vill tro att instituten också i framtiden inte enbart har en roll som leverantörer av kunskap och färdigheter utan också som skapare av gemenskap och som brobyggare mellan människor. Det ger faktiskt inte alls samma tillfredsställelse att göra magövningar ensam hemma på vardagsrumsgolvet som att stånka tillsammans med andra i en jättestor gympasal och efteråt gemensamt kunna förbättra världen över en kopp kaffe.

Fast vem vet, kanske det känns likadant om jag via mina virtuella glasögon både ser, hör och känner svettlukten av min gympakolleger. Men kaffet som vi dricker efteråt på varsitt håll är definitivt inte det samma!

Moa

 

 

, , , , , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.