Liksom mången annan brukar jag läsa deckare på semestern. Så dock inte i år. Denna sommar fylldes mitt nattduksbord av böcker som Charmen med tarmen (tro det eller ej, den är faktiskt charmig – boken alltså!), Självläkande människan, Medveten andning… Ett ålderssymptom? Kanske det. Men det är väl bara att acceptera i så fall. Allt har sin tid.
Visst har jag också tidigare varit intresserad av kost- och hälsofrågor. Jag har bara aldrig tidigare slukat tre böcker i rad av genren, men här gav liksom den ena den andra. Och den som inspirerade mig mest var den sista, den om andningen – något så vardagligt och ändå så bortglömt.
Som gammal valthornist tycker jag ju att jag har haft koll på det där med andningen, men ändå har jag i synnerhet under de senaste två åren ganska ofta känt att min andning inte varit optimal. Jag kan i och för sig härleda orsakerna: en stor sorg, en ny utmanande tjänst och krävande studier vid sidan om. Och inget hornspelande!
Författaren Anders Olsson påstår att en förbluffande stor del av befolkningen andas genom munnen, vilket innebär att vi får i oss för mycket syre. Sic, det hade jag inte hört förut. Han jämför det med att äta för mycket mat. Jag som hela mitt liv har andats genom munnen på grund av trånga näsgångar. Jag kommer ännu ihåg hur jag som sexåring opererades i näsan och hur jag trodde att jag skulle kvävas när jag sövdes med eter. Huruvida operationen hjälpte mot de symptom jag då hade av mina trånga näsgångar, kommer jag däremot inte ihåg. Men sedan 25 år tillbaka har också en pollenallergi sett till att min näsa oftast varit täppt.
Bra, medvetna andningsvanor innebär enligt Olsson att andningen är långsam och avspänd, rytmisk och tyst, att andetagen är djupa men inte stora, alltså att de når djupt ner i magen och att andningen går både in och ut genom näsan – också när vi motionerar! För att bevisa att detta är möjligt, har han själv sprungit några halvmaratonlopp med förtejpad mun.
Han medger ödmjukt att han är en andningsnörd och kanske överdriver det hela lite. Han uppmanar oss sålunda inte att tejpa munnen när vi idrottar, däremot nog när vi sover! Visst låter det väl lite spooky? Men som jag gärna själv prövar på sådant som påstås vara hälsosamt innan jag skjuter det i sank, måste jag naturligtvis testa också detta. Första natten klarade jag av en minut, sen var jag övertygad om att jag skulle kvävas och slet desperat av mig tejpbiten. Andra kvällen hann det gå 15 minuter. De följande nätterna skedde fritagningen någon gång under natten, men efter ungefär en vecka vaknade jag fasttejpad och utsövd med en känsla i kroppen av att jag sovit djupt och utan avbrott. Visst är det väl lite märkligt…
Moa