Jag vet att jag är totalt säsongsvidrig, men jag är så indignerad att jag bara måste få skriva om dagens insikt. Jag har nämligen äntligen kommit på varför mina lussekatter inte blir lika goda som de som vi bakade i min barndom. Bonniers stora kokbok har lurat mig! Den var husguden under hela min uppväxt och därför en av de första saker jag köpte till min studentlya. År efter år har jag bakat lussekatter utgående från den och varje år blivit lika besviken. Först i dag, då jag gick igenom min mammas hyllmetrar av kokböcker, hittade jag orsaken.
Mammas upplaga av Bonniers stora kokbok från 1960 var redan i min barndom sliten och det var inte många blad som satt fast mera i dag. Därför passade jag på att plocka ut sidan med lussekattsreceptet. Och hast du mir gesehen, det receptet hade både mera smör och socker än mitt. Inte undra på att mitt smakminne har känt sig bedraget under alla dessa år!
Själv kommer min mamma inte ihåg några recept mera. Men mat är fortsättningsvis ett av de stora glädjeämnena i hennes liv – i dag säkert det största. Får jag också mat? frågar hon inför varje måltid med runda ögon fyllda av förväntan. Och hon blir aldrig besviken, allt som hon serveras på Blåsippan är lika gott. Hon som minsann haft åsikter om mat under sitt liv! Men numera är hon en stillsam och förnöjd gammal tant, som enligt egen utsago mår bra där hon sitter och pajar sin vita leksakskatt. Alzheimer har många ansikten.
Moa
