Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Flow – en gudagåva

20 jun , 2016, 06.00 Catharina von Schoultz

 

Den där härliga känslan när ideerna bara rinner över en. Det kan handla om att försöka hinna skriva så fort som tankarna springer. Om att bli överväldigad av färgprakten i en garnaffär och fyllas av bilder av färgkombinationer och mönster som pockar på att bli förverkligade. Eller om skogspromenader då blad, mossa, blommor och bär lockar en att plocka mer och mer för att sätta ihop alla de fantasifulla kreationer det går att skapa med dem. Alla situationer förenas av en iver och energi, som samtidigt är väldigt rogivande. Som får en att må bra.

Ibland kallas den här känslan flow. I studier har man kunnat konstatera att andningen blir djupare och hjärtat slår fortare. Det utsöndras mer dopamin, en måbra-hormon. Trots att kroppen och hjärnan egentligen arbetar på högvarv reagerar kroppen med välmående.

Men hur uppnå flow? Är det något man kan bestämma sig för eller ska man bara vara glad och ta emot då den dyker upp? Jag blev nyfiken och googlade runt lite.
Det sägs att flow känner man då man är väldigt koncentrerad på det man gör, själva aktiviteten och inte sig själv eller sina känslor. Låter bekant. Flow är nära besläktat med lek. Det kan jag verkligen hålla med om. Endel beskriver det som att man tappar bort sitt ego, går bortom personligheten eller blir ett med världen.
Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och över kraven från miljön och omgivningen.

Motivationen till att göra det man gör kommer inifrån, det behövs inga yttre belöningar. Det känns som om tiden går väldigt fort. Man har roligt helt enkelt och då går ju tiden extra fort.

Flow är att leva i nuet och koppla bort allt det ovidkommande. Kanske man kunde se det som att ställa ner den tunga ryggsäcken och känna den sköna viktlösheten av att lätt kunna springa omkring på ängen.

Det här är stunder då jag känner att jag lever i fulla drag.

Då jag förra senhösten av min kloka kropp tvingades till ett tvärstopp efter flera år av för hårda påfrestningar var det inte lätt att inse att det inte går att bara prestera och prestera. Man måste hinna fylla på också. Den där lugna skogspromenaden eller stunden med stickningen i soffan är inte bort från något annat mer produktivt, alltså mer ”viktigt”arbete. Den är i högsta grad nödvändig för att kunna utföra allt det där andra på ett bra sätt.

Tänk att det ska vara så svårt att lära sig?

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.