I dagarna ljuder Den blomstertid i många skolor, så även i sonens skola. Han drömmer om ett stipendium, precis som så många andra på hans klass. Han vet själv att han inte alltid betett sig så bra, inte alltid gjort sitt bästa, inte alltid varit främst i ledet. Men ändå finns hoppet. Tänk om. För det finns ju ändå en chans. Han är verbal, han är inte rädd för att uppträda, han kan uttrycka sin åsikt. Men det är så få som premieras, så merparten går hem besvikna.
Som lärare har jag suttit på andra sidan bordet och våndats. Vem ska belönas i år? Hur får vi en rättvis fördelning? Hur fördela mellan studerande som gjort framsteg, är allmänt hjälpsamma eller begåvade? Hur ska vi se och uppmuntra alla – också sådana som inte utmärkt eller gjort väsen av sig mellan klassrumsväggarna? Samtidigt vet jag att besluten inte sker lättvindigt och att det finns en tanke bakom. Dessutom styrs många stipendier idag av stipulationer som är svåra att ändra.
Den Hem och skola-förening som jag själv ansvarar för delar ut böcker till alla elever i åk 1. De behöver en gemensam uppmuntran efter sitt första år i skolvärlden och alla ska behandlas likvärdigt. Under mina år som modersmålslärare i Brändö gymnasium var vi inne på samma linje – varför inte belöna en hel årskurs i stället? Det året fick ett 120-tal nybörjare i gymnasiet Kaj Korkea-ahos roman Gräset är mörkare på andra sidan som stipendium. Följande år kunde vi följa upp stipendiet genom att se Viirus uppsättning av romanen och dessutom avsluta med ett författarbesök. Jag tror jag aldrig sett så väl använda stipendiemedel.
Varför inte börja belöna en hel klass – som komplement till allt det som fokuserar på det individuella? Ge ett stipendium till den klass som visat bäst kamratskap och klassanda eller den klass som varit goda vänelever och förebilder för de yngre årskurserna? Belöna den klass som hjälpt till att hålla ordning i biblioteket eller som initierat ett nytt projekt i skolan? Eller den klass som hållit ordning på skolgården eller som kreativt jobbat med julfestprogrammet?
Ge dem t.ex. en biobiljett eller bok per man. Det är en överkomlig summa, men ändå någonting som känns. Eller ge dem en klumpsumma och bjud in till en gemensam picknick en eftermiddag eller (o ve och fasa!) låt dem köpa hamburgare till lunch en dag och festa i klassrummet. Då fokuserar vi på gruppen i stället för individen.
Jag tycker faktiskt att vi och vårt samhälle är mera betjänta av att uppmuntra god gruppdynamik än starka individuella prestationer.
Så bra kolumn, Pamela. Att uppmuntra alla har jag alltid förespråkat, men det lyckas sällan. Vi talar om att uppmuntra folk att jobba tillsammans och i grupp, men ändå vill vi lyfta fram individuella prestationer. Motiveringen är ofta den, att den som skapat stipendiefonderna vill att stipendiet skall gå till en person.
Tack! Ja, stipulationerna styr ofta! Här kunde man samarbeta med Hem och skola-föreningar och inrätta stipendier som uppmuntrar grupperna i stället – som ett komplement till det individuella.