Ett fenomen som kännetecknar 2000-talet är nyheter i realtid. Vi hade förstås snabb nyhetsbevakning via radio och TV under 1900-talet också, men dagens nyhetsbevakning via webbsidor går utöver möjligheten till direktsändning som fanns redan tidigare. Här tänker jag främst på hur de stora nyhetsbyråerna och tidningarna använder kontinuerliga realtidsflöden med minut-för-minut uppdateringar på sina hemsidor för att intensivbevaka viktiga händelser dygnet runt. Detta fenomen skiljer sig från hur direktsändningar traditionellt använts i radio eller TV. I de senare fallen är det rätt sällan som en händelse egentligen bevakas realtid genom direktsändningar, och om sådana sändningar görs är det ofta kortare inslag. I regel så anpassas de direktsända inslagen efter schemat, så om något viktigt hände 21:30 sänds inslaget om händelsen ”direkt” först i tians nyheter ändå. Undantaget är förstås olika slag av katastrofer – eller om Finland vinner ishockey-VM – som kan göra att tv-tablån läggs åt sidan för realtidssändingens skull. Det är förstås möjligt att ha kontinuerlig realtidsuppdatering på TV eller radio också, men det är rätt opraktiskt då det innebär att hela kanalens sändning upptas av en enda händelse – vilket kanaler som BBC eller CNN ibland också gör.
Utvecklingen av internet under 2000-talet har alltså gjort nyhetsbevakning genom kontinuerlig realtidsuppdatering till ett praktiskt och vardagligt fenomen. Detta är förstås bra på många sätt, men jag vill här fundera över en av riskerna med utvecklingen. Risken är att vi dras in i vad som kan kallas ett ”nyhetsrus”. I korthet är det ett tillstånd där du är totalt fastklistrad vid din smarttelefon eller dator, i ett sorts fokuserat rus, och slaviskt följer med realtidsflödets uppdateringar. Förra sommarens nyhetsrus var, för mig, eurokrisen och hur det skulle gå med Greklands lånepaket. Många ansåg att vi stod inför stora ödesfrågor för hela Europas framtid, så det fanns onekligen också naturliga skäl till att följa nyheterna extra noggrant. Men problemet med ett nyhetsrus är inte att vi intensivt följer med en viktig händelse, utan att formen för vårt intresse, systematiska realtidsuppdateringar, kan föra med sig ett ytligt förhållningssätt till nyheterna i fråga. Rapporteringen i realtidsflöden kommer ofta i form av korta utsagor och citat från makthavarna som är inblandade i händelserna. Händelserna börjar därför snabbt likna en såpopera där politiska och samhälleliga händelser gestaltas som en uppgörelse mellan de färgstarkaste protagonisternas viljor. Den opålitliga men stilmedvetna greken med sin fräckt uppknäppta skjorta kämpar mot den städade, fyrkantiga och förnuftiga tysken. Nyhetsruset ger en närsynthet där man fokuserar på handlingar och utsagor som tycks särskilt saftiga för dramat som utspelas framför våra ögon. Vårt nyhetsrus frikopplar därmed händelserna från den historiska bakgrund som möjliggör att vi verkligen kan urskilja vilka de viktiga frågorna är som nu står på spel. För att göra en sådan urskillning måste vi förstå hur vi överhuvudtaget hamnade i den här situationen, men den frågan har inget realtidsflöde utrymme för. Botemedlet mot nyhetsruset är förstås djuplodande analyser som finns tillgängliga i både gamla och nya media. Men att besinna sig med sådana analyser lär inte bli lätt i sommar heller, eftersom vi snart har en megahändelse som garanterat bevakas i så gott som varje realtidsflöde, nämligen Storbritanniens folkomröstning om sitt EU-medlemskap.
