Den stora flyttningen till tillfälliga lokaler undan den grundläggande reparationen är lyckligen undanstökad. Vi har till och med hållit öppet hus. Till vår stora glädje var det flera hundra som redan nu ville komma och titta på var kurserna hålls nästa läsår. Det föll en liten sten från mitt hjärta. För visst har vi alla varit lite oroliga att våra kursdeltagare inte ska “hitta” till det nya stället. Hitta med citationstecken, för det är naturligtvis ingen större konst att hitta hit; adressen finns på kartan. Men människan är som bekant ett vanedjur. Huset där vi sedan urminnes tider har varit inhysta är för många en trygghet, och det känns osäkert att ta sig till ett nytt ställe.
Ändå är det bevisligen hälsosamt att motionera hjärnan genom att göra något annorlunda. Det förbättrar bland annat minnet. Det behövs inte ens några totalt omvälvande förändringar i vardagen; redan att gå en annan väg till jobbet lär ska hjälpa.
Det gjorde jag här om dagen. Men jag medger att det inte var helt planerat. Jag satt i allsköns ro på tåget och tittade ut på det underbart ljusgröna landskapet som susade förbi och som så småningom förvandlades till ett stationsområde. Sidu bara, nu är vi redan i Böle, tänkte jag. Va, Böle?!? Det är ju där jag ska stiga av nuförtiden! Som en raket flög jag upp ur sätet och rusade ner för trappan. Tåget stod ännu stilla… men dörren öppnades inte mera. Det kändes onekligen lite snopet, men jag kunde inte annat än skratta åt det hela. Och naturligtvis glädja mig åt ett förbättrat minne i och med att jag nu var tvungen att ta en ny väg till jobbet.
Vackra vyer längs min nya arbetsväg, den jag ska gå ett drygt år.
Moa
