Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

Du är sedd

18 maj , 2016, 16.55 Catharina von Schoultz

 

Det ringer på dörren.

”Bor J-P här. Han har bjudit mig på bastu. Hit.”

En kvinna i 50-års åldern i gummistövlar, ryggsäck och med grön handduk och ölflaska i handen står utanför. Nej, här bor nog ingen J-P och bastun är heller inte varm.

”Kan du sätta på den, då?”, frågar hon.

Ganska snart märker jag att allt inte står rätt till och efter lite parlamenterande och ilska över denna lurendrejare till J-P går hon iväg.
Det visar sig sedan att det är samma kvinna som tidigare på dagen ringt på och sagt åt min man att hon bor hos oss och att han måste släppa in henne. Då han inte ville göra det hade hon helt sonika slagit sig ner på vår uppfart och börjat ta av sig stövlarna och göra sig hemmastadd. Han hade då ringt polisen som efter ett tag kommit efter henne för att antagligen köra hem henne.

Senare på kvällen hör jag liv utanför vår dörr igen. Det ringer och jag öppnar. Nu har hon letat länge efter J-P och bastun, men jag får också höra att hon inte har någonstans att vara över natten och att dottern inte svarar i telefon. Helt klart är att hon är förvirrad, men inte onykter. Hon vill komma in och läsa Bibeln, som hon har i sin ryggsäck, med mig. Hon undrar om jag är ett Jehovas vittne. Hon talar om onda och goda människor.

Jag ber henne slå sig ner utanför dörren och går in och ringer stadens socialjour. De lovar komma efter ett tag. Eftersom det är sent låter jag henne sitta kvar och går och lägger mig. Telefonen ringer och det är socialjouren som berättar att de varit på plats, fått en liten pratstund och givit henne sitt telefonnummer, men att hon sedan sprungit in i skogen.

Klockan är nu kring ett och jag hör att vår utekran börjar rinna. Där står kvinnan igen och sköljer av sina stövlar. Nu är hon trött och jag lovar henne att se till att hon får komma in i varmt och få hjälp. Ringer 112 som lovar skicka en ambulans. Vi står ute, jag i badrock och hon i regnblöta kläder, och fortsätter vår diskussion om ont och gott. Men också om varma filtar och något att äta. Vill hjälpa, men känner att jag inte klarar av att släppa in henne till den sovande familjen. När ambulansen kommer är det två lugna och vänliga personer som tar över och hon följer snällt med dem in i bilen. Jag lägger mig, men det går lång tid innan jag somnar.
Kvällen var igen ett bevis på hur väl vårt samhällssystem fungerar då vi behöver hjälp. Det ger mig en känsla av trygghet. Den enskilda människan blir sedd. Av professionella utbildade hjälpare som vet vad de ska göra. Det gör mig också ännu argare på alla dem som skäller på det offentliga och tycker det är för dyrt att uppehålla den här servicen.

Jag hoppas kvinnan fick sova lugnt under ett varmt täcke.

, ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.