Det finns ögonblick i livet vi minns, för alltid. Privata, naturligtvis, men också gemensamma, världsomspännande. Ögonblick som står för så viktiga händelser att de satt sig i ryggmärgen och formar ett slags kollektivt minne. Vilka de händelserna är, det är förstås en fråga om var på jorden – och vid vilken tid – du levt eller lever ditt liv. På grund av att det nyligen, den 26 april, hade förflutit 30 år sedan kärnkraftsexplosionen i Tjernobyl i Ukraina, kom jag att tänka på några sådana vattendelare. Hur vi vet precis var vi befann oss, vilken situationen var och hur informationen ”drabbade oss”. Då, 1986, stod jag i ett kök, tittade ut genom fönstret på trädgården som spirade, hörde hur en radioredaktör talade om nedfall av radioaktiva partiklar, även i södra Finland. Jag stirrade ut, ropade in barnet, och satt vid tv-n resten av dagen. Det var Forsmark-anställda i Sverige som var först ute med informationen, inte myndigheterna i dåvarande Sovjet, det var absurt, det var otroligt. Ett hot man inte kunde se! Hur kan man skydda sig och de sina mot det man inte får syn på? På något sätt var det obegripligt. Jag vågade inte skörda grödorna minns jag. Och en lång tid tvättade jag alla rotsaker, frukter och bär som en besatt, oberoende av var i världen de grott och vuxit. Litade inte på nånting. Köpte hem jodtabletter.
Annat? Jag var bara ett mycket litet barn när frostnätterna i slutet av 50-talet var ett faktum. Den politiska spänningen mellan öst och väst eskalerade. Jag minns hur pappa satt klistrad vid radion. Mamma vid matbordet mitt emot honom. Båda tysta, men blickarna berättade allt om oron de kände. Stämningen var fysiskt påtaglig. Det krig de upplevt bara ett drygt decennium tidigare var i färskt minne. De talade aldrig om det i vår, barnens, närvaro – men vi sov ju inte alltid när de trodde att vi gjorde det, vi lyssnade till viskande samtal. Vi växte upp i en blandning av oro och tro på en bättre värld.
Jag minns förstås också mordet på John F. Kennedy i november 1963. Jag hade fyllt 11 och gick första året i samlycéet i Ekenäs. Jag hade en dryg kilometer att gå till skolbussen som tog barnen från landet in till stan. Jag hade ficklampa i handen och traskade längs den höstmörka vägen på morgonen. Jag såg en annan ficklampa komma guppande bakom mig, en skolväskan dunkade och Gunilla från granngården kom springande; ”Kennedy är död! Kerstin, Kennedy är mördad! Har du hört det!?”. Det hade jag inte. Och trots att vi var bara barn begrep vi att det var allvarligt för världsläget. Pappa hade talat varmt om John F! ”Kennedy klarade Kuba han”, hade jag hört honom säga. Och inte för att jag förstod vad det betydde – men det sades med viss beundran. Sedan kom alla tv-sändningar. Man kunde se allt. Också den lilla pojken som gjorde honnör när kistan drog förbi. Jag minns att mitt barnahjärta grät.
Det hände fantastiska saker också! När Neil Armstrong – och sedan Buzz Aldrin – steg ned på Månens yta 20 juli 1969, då hade mina tv-motståndarföräldrar gått med på att skaffa den förhatliga apparaten. Vi satt bänkade. Hur underligt! Att se det hända. Vi hade ju sett Apollo 11 lyfta också givetvis. En femtedel av världens befolkning följde tv-sändningarna har det berättats. Det samlade världen. Eagle tog mark i Stillhetens hav – och så ringde de upp Richard Nixon! Hisnande!
Oftast har det dessvärre ändå varit chock-artade tilldragelser, de som kastat omkull vår världsbild, som satt sig i det kollektiva minnet. Palme-mordet 1986 hör hit (för oss i Norden främst), tsunamin 2004 likaså. Men man kan inte nämna dessa händelser, som lämnat djupa spår, utan att säga något om 9.11.2001. Var befann du dig då du nåddes av budet om attackerna i USA? Jag hade stannat längre kvar på jobbet på yrkeshögskolan i Helsingfors. Skulle småningom ta tåget hem. Då ringde en kollega! ”Sätt på tv-n – det händer något hemskt i USA!”. Och där kom allt i realtid! World Trade Center rasade. Jag satt kvar. Det tog tid innan vi skapade oss en uppfattning om det som skett. Ingenting skulle längre vara sig likt, riktigt.
De som upplevt krig och kriser – och som gör det just nu – har förstås helt andra riktmärken. Krigsutbrott, fredsslut, eller den dagen du fattar beslutet att fly från ditt land. Det – och annat – måste vara dagar man aldrig glömmer.
Och bilden av orkidén, som bifogats – ja den har ingenting med allt detta att göra. Utom möjligen att den får stå som motvikt – för växande, för lugn och ro! Kanske.
Kerstin Romberg
