Lära för livet eller lära av livet?

Catharina

I katastrofens öga

15 apr , 2016, 12.36 Catharina von Schoultz

 

Ibland är situationer så absurda bara för att de känns helt vanliga. Fast de absolut inte borde vara det.
För någon vecka sedan var jag i Bryssel. Det var kort tid efter terrorattackerna där och det betydde att vi inte kunde flyga direkt utan först måste flyga till Paris för att sedan ta tåget därifrån till Bryssel. Visst hade jag innan resan funderat både en och annan gång om jag borde ha hoppat av, men vi var en grupp och vårt program var väldigt intressant och av stor betydelse för mig.

Jag har tidigare rest mycket till Bryssel i jobbet och känner staden relativt väl. Livet, mångfalden och blandningen av fransk savoir-vivre och EU-byråkrati har alltid tilltalat mig – här blir det europeiska så påtagligt.
Den här gången var det annorlunda. Visst var trafiken livlig som vanligt och folk rusade omkring med sina portföljer och höga klackar som alltid – men ändå var inget som förr. De sneglande blickarna i tunnelbanan, frånvaron av barn i gatubilden och en sorts påklistrad oberördhet då man gick förbi blomsterhaven vid Malbec-stationens tunnelbaneuppgångar. Mest påtagliga var förstås soldaterna som rörde sig överallt i gatubilden i sina kamouflage-kläder, hjälmar och det mest skrämmande – med sina automatvapen som en sköld framför kroppen. I fantasin tänkte jag mig att de såg ut som leksaksvapen, men soldaternas blickar lät en förstå att det nog var högst funktionsdugliga. Det var på riktigt. Helt utan förvarning hade människor på väg till arbetet och familjer på väg på semesterresor sprängts ihjäl. Meningslöst och utan möjlighet att skydda sig. Ändå måste staden vakna och fortsätta livet dagen efter. Är det så här en katastrof känns – så här vanlig?

Än mer absurd blev situationen då vi skulle flyga hem igen. Flygfältet öppnade samma dag vi åkte och man hade arrangerat med extra säkerhetskontroller. Vi uppmanades vara på plats tre timmar innan avgång. Då vi steg av bussen visades vi in i ett provisoriskt stort tält, där den första säkerhetskontrollen gjordes innan vi ens kunde gå in i flygfältsbyggnaden. Tältet såg ut som de stora flyktingtälten man ser i TV allt oftare nuförtiden. På väg in i byggnaden passerade vi ytterligare ett stort tält. På väggarna hängde tavlor med handskrivna hälsningar. Vet inte om de var från anhöriga till de döda eller skadade, från flygfältspersonalen eller kanske också jag hade kunnat gå och skriva en hälsning. Surrealistiskt.
Nästa säkerhetskontroll var inne i den nya terminalbyggnaden. Ljus och glänsande – men den förväntansfulla och hektiska atmosfär som vanligen kännetecknar internationella flygfält var som bortblåst. Stämningen var tryckt och jag har aldrig förr känt underströmningar av osäkerhet och rädsla så starkt som i den hallen. En kollektiv skräck som vi alla effektivt kamouflerade genom att se oberörda ut. Genom att småprata och skratta med varandra. Som om ingenting hänt. Som om det var en fullt normal vanlig onsdag på flygfältet i Bryssel. Tänk att en känsla kan vara så påtaglig, ändå helt osynlig.

Europas hjärta har igen drabbats av en katastrof, hur vi än försöker inbilla oss att livet nog går vidare som vanligt. Tryggheten och förtroendet har fått sig en allvarlig törn. Terrorister har sått rädslans och misstrons frön just där de vet att grogrunden är som bördigast. Just nu känner jag mig rätt uppgiven, men om vi låter den känslan ta överhanden har de vunnit. Då stänger vi våra gränser, ger avkall på vår frihet och sviker vår europeiska dröm om samarbete och fred. Det är trots allt den mest framkomliga vägen. Det vill jag tro och lita på.

, , ,

Läs också

Kommenteringen är stängd.