Dagspressen i Svenskfinland befinner sig i kris. Den största dagstidningen på svenska i Finland har en sjunkande upplaga och gör mångmiljonförluster år efter år. Flertalet garvade nyhetsjournalister har sagt upp sig. Dessa frågor uppmärksammades igår i programmet Spotlight på Yle Fem. Krisens följder är ännu oklara, men troligen kommer vi att se förändringar både i form och i innehåll. Exempelvis spekulerade den före detta redaktionschefen för HBL, Markus West, om att nyhetsjournalistiken flyttar bort från papperstidningen, och KSF Medias VD, Barbro Teir, verkade öppna för rätt omfattande förändringar i utgivningsformatet då hon bedyrade att papperstidningen nog kommer ut ”i någon form” även i framtiden.
Det som jag främst funderade på efter Spotlight var Wests kommentar om nyhetsjournalistiken. Enligt hans formulering flyttar nyhetsjournalistiken ut från dagstidningen i framtiden, men jag undrar om detta inte redan skett i rätt stor omfattning. I alla fall har det skett om vi avser den nyhetsjournalistik som bedrivs av dagstidningen, i detta fall HBL:s, egen personal. Slå till exempel upp s. 6-7 i dagens HBL (2.3) och vi har två sidor fulla med nyhetsjournalistik som inte skrivits av HBL:s egna journalister. Förvisso finns nyhetsjournalistiken fortfarande med, men den är en inköpt produkt från nyhetsbyråer som FNB och TT. Det finns säkert goda skäl till att använda notisbyråer, och det vore förstås ineffektivt om varje dagstidning skulle producera varje notis och reportage själva. Men samtidigt finns det också omfattande risker med att helt och hållet utlokalisera nyhetsjournalistiken. Den ena är rent affärsmässig: varför skall jag köpa just denna dagstidning om så gott som samma texter finns att läsa även hos andra som också köpt nyhetsbyråernas produkter? För dem som läser flera finlandssvenska dagstidningar är detta en oundviklig fråga. Och desto fler icke-exklusiva nyheter tidningen trycker, desto mindre blir marginalnyttan för läsaren att köpa tidningen.
Det finns också ett innehållsmässigt problem med nyhetsbyråerna. Slå upp samma sidor i dagens HBL, och du har både längre och kortare nyhetstexter som enbart är signerade med den anonyma akronymen FNB. Denna praxis, som inte verkar vara lika vanlig för t.ex. TT, kan invagga oss i illusionen att nyhetsrapporteringen, till skillnad från mera analytiska reportage, är resultatet enbart av världshändelserna själva och inte av journalistens arbete. Tyvärr är denna uppfattning inte alls ovanlig. Angående medias framtid frågade sig Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh i höstas i årsmagasinet Konstsam: ”Hur länge finns behovet kvar att någon för min räkning sovrar bland allt det som sker och levererar ett sammandrag?”. Vid tidpunkten väckte uttalandet mycket debatt och detta med rätta; det uttrycker en förenklad syn på journalistens uppdrag. Uppfattningen bygger väsentligen på idén att ’det som sker’ redan är etablerat innan journalistens jobb kommer igång. Roten till en sådan uppfattning hittas troligtvis i en vanlig villfarelse om begrepp som ’händelse’ och ’faktum’. Denna villfarelse innebär att man tror att fakta och händelser är en undersöknings utgångspunkter när de snarare borde förstås som dess slutsatser. Filosofen Arthur Danto uppmärksammade detta genom kalla ett faktum för ’data under en beskrivning’. I enlighet med denna poäng kan man därför säga att journalisten aldrig startar från skeenden som de enbart behöver sovra bland och sammanfatta i en rapport. Antingen startar de från data, exempelvis olika utsagor, som de själva måste analysera innebörden av, eller så startar de från färdiga beskrivningar av skeenden som de måste granska kritiskt.
I snacket om dagspressens kris är en viktig fråga ofta frånvarande; förtroendet för läsarna. Ofta får jag intrycket av att mediehusens ledning i Svenskfinland inte riktigt litar på att läsarna varken vet vad kvalitativ journalistik är eller ens vill ha den. Istället försöker man, utan nämnvärd efterfrågan från läsarna, ständigt uppfinna nya och kostsamma digitala format som skall svara mot deras egna eller anlitade konsulters spekulationer om ’vart vi är på väg’. Framtidsoron har gjort dagspressen till en formlös kittel av experiment med osäker utgång. I sitt ’nytänkande’ är de också slående konforma: mera livsstilsjournalistik, mera digitala lösningar och satsningar på webb-tv och poddar. Det mest revolutionerande initiativet i finlandssvensk dagspress numera vore att starta en tidning som enbart satsar på att anställa tillräckligt många journalister och ge dem arbetsro för att skriva kvalitativ nyhetsjournalistik och analyser av politik, samhälle, kultur och ekonomi. Jag och många andra skulle genast köpa en prenumeration. Det tror dessvärre inte mediehusens ledare och detta utgör en väsentlig beståndsdel av dagspressens kris i Svenskfinland.
Det verkar finnas en otrolig övertro på den kvalitativa journalistiken. Att det är medvetet, ondsinnat val av dagspressen att inte längre fokusera på det som du Jonas kallar för kvalitativ journalistik. Då det är en bransch som inte längre i all oändlighet kan överleva med fondpengar och göra vad de vill, har branschen blivit tvungen att hitta det som lockar läsare. Skulle det vara så att den granskande journalistiken verkligen var den som drog en massa läsare skulle den vara kvar. Men det gör den inte.
Att uttala sig ”i läsarnas namn” på det här sättet bör inte gå outmanat förbi. Med det massiva informationsflöde som finns idag är det inte förvånande att man väljer noggrannare än tidigare vad man vill läsa. Det kanske är BRA att makthavare granskas, det kanske är BRA att mygel kommer fram i dagsljuset. Men det kanske inte är så många som verkligen vill läsa det. Det är lätt att prata utgående från principer om det goda som om det vore någonting väldigt praktiskt genomförbart och reellt.
Den kritik som riktas mot mediehusen är snarast felaktig. Mediehusen har, mycket riktigt, inte förstått sina kunder, men snarare om hur man får betalande kunder i tillräckligt stor omfattning. De alternativ som nu som då etablerats har inte lyckats nå tillräckligt stor kritisk massa för att på allvar konkurrera, och har dessutom ofta ledsagats av någon viss ideologi som dessutom gjort materialet vinklat. Skillnaden mellan mer konservativa eller borgerliga initiativ och vänsterdito är kanske främst att vänsterskrifter oftast inte drar sig för att betona att de är vänster. Problemet blir snarast när man har en för stark tro på sin ideologi att man totalt frångår allt vad neutralitet heter.
Ska någon som har starka ideologiska kopplingar dessutom våga påstå att det är de etablerade mediehusen som är hindret till bättre journalistik blir frågetecknen gradvis fler till antalet. De etablerade nyhetskällorna är kanske vinklade såtillvida att det är den enskilde journalistens egen ideologi som styr vilka artiklar som överhuvudtaget görs, i stort på samma sätt som de mer tydligt vinklade initiativen. Skillnaden ligger kanske främst i att de etablerade mediehusen åtminstone har en lite brokigare skara ideologier i sina journalistkårer.
Den verkliga boven är vad man är villig att betala för. Jag läser gärna kritiskt granskande journalistik som lyfter upp de mörkare sidorna av samhället och väcker frågor. Skulle jag betala för det? Ja kanske, men tröskeln dit är hög. Och det är den tröskel som mediehusen nu upplever. Klart man kan hävda att om någonting som inte finns nu skulle finnas så skulle man uppföra sig på ett visst sätt. Klart man kan inbilla sig att det egna beteendet är så pass rationellt. Men om det verkligen är så är frågan varför det inte gjorts. Finns det pengar att tjäna så görs det, finns det inte pengar att tjäna har man bara det Goda att ty sig till, och då blir väl konsekvenserna att man surar när man är rätt ensam med sina intressen.
Din kommentar är intressant och innehåller många olika spår som jag inte diskuterar. Men jag undrar om du kunde utveckla vissa av dina tankegångar. Du tycker min text uttrycker en ”övertro till den kvalitativa journalistiken”. Finns det alltså en risk, och tycker du den föreligger i Svenskfinland, att mediehusen prioriterat den journalistiska kvaliteten för mycket? Och om det är så att vi inte skall ställa vår tilltro till att kvalitativ journalistik är något som läsarna vill ha, på vilka grunder skall vi då utforma en journalistik som säljer bättre? Det skulle vara intressant att veta hur du resonerar här. Du tycks också anta att det helt enkelt är så att granskande journalistik inte ger ”massa läsare”. Har du något argument som stöder detta eller spekulerar du bara? Och det är inget argument att enbart påstå att om ”den granskande journalistiken verkligen var den som drog en massa läsare skulle den vara kvar.” Sambandet kan ju lika bra vara det motsatta: läsarna sviker för att den granskande journalistiken saknas.
Det är något märkligt att du säger att jag uttalar mig i ”läsarnas namn” då texten genomgående är skriven i jagform. Men om jag skulle gör det, vad är problemet? Jag, och antagligen du också, är läsare av dagstidningar, så vem om inte du och jag skall uttala sig i ”läsarnas namn”?
Din idé om ”kritisk massa” är intressant och det skulle vara intressant att höra mera om den. Menar du att media i Svenskfinland är på något sätt för snäva (politiskt?) och därför inte lockar läsare? Jag diskuterar inte alls frågor om ideologi eller politisk vinkling, men du tycks anse att denna fråga är viktigare (?) är mediehusens roll då vi funderar på dagspressens framtid i Svenskfinland. Sen insinuerar du också att jag drivs av någon sorts ideologisk agenda, men du lämnar osagt vad denna agenda skulle vara eller hur den syns i texten. Och en sådan motivering borde du ju ha, om din anklagelse alls skall ha nån tyngd.
Ditt sista stycke innehåller en motsägelse som du kanske kan reda ut. Först anser du att man inte skall överskatta rationaliteten i vårt eget beteende: ” Klart man kan hävda att om någonting som inte finns nu skulle finnas så skulle man uppföra sig på ett visst sätt. Klart man kan inbilla sig att det egna beteendet är så pass rationellt.” Direkt i nästa rad skriver du dock att ”Finns det pengar att tjäna så görs det, finns det inte pengar att tjäna har man bara det Goda att ty sig till”. Så mediehusen agerar rationellt: skulle de finnas pengar på att reformera verksamheten skulle de redan ha gjort det. Men du sa ju nyss att vi inte skall inbilla oss att vårt eget beteende är helt och hållet rationellt. Så hur skall du ha det: kan vi räkna med vår egen rationalitet eller inte? Eller är det så att mediehusen besitter en rationalitet som andra människor saknar? Om mediehusen, likt vanliga människor, inte alltid agerar helt rationellt så innebär det ju att deras verksamhet inte automatiskt är den som tjänar in mest pengar. Så jag undrar vad exakt du vill ha sagt här om mediehusen och rationaliteten i deras verksamhet.