”Musiken uttrycker det som inte går att säga och det som det är omöjligt att tiga om”, menade Victor Hugo. Det är fråga om ”själens tankar”, hävdade Leo Tolstoj. ”Ett liv utan musik vore ett misstag”, skall Friedrich Nietzsche ha sagt. Ingmar Bergman, i vår egen tid, sade å sin sida att vi inte kan värja oss för musikens influenser. Den tränger rakt in i känslocentrum. (Han tillskrev också filmkonsten samma förmåga). Visst är det så – musik griper tag i oss, förflyttar oss mentalt och emotionellt. Vi väljer musik noggrant för enskilda tillfällen. Vi känner till dess kraft att påverka.
Jag tittar i min CD-samling för att komma fram till om där finns EN skiva som betyder eller betytt mera än andra. Det visar sig vara svårt. Blandade genrer; jazz, klassiskt, körsång, evergreens, visor, ballader, musik från främmande länder. Där! Jag är på väg att välja en liten samling cello-musik, Sibelius´ Romance och Religioso bl.a. – så fint tolkade. Nej, kanske ändå inte. Den där då? Jussi Björling, med den till synes intetsägande grå tunna papperspärmen, en CD som kom ut i samband med att Yrsa Stenius skrivit biografin Tills vingen brister. Skulle jag kunna leva utan att då och då lyssna till ”Visa kring slånblom och månskära”? Det är förresten en modern visa, inte ett klassiskt stycke. Men det är numera lätt att tycka att det krävs en Jussi Björling för att tolka den, när han nu en gång gav sig i kast med den här folkvise-liknande melodin. Jag tittar vidare. Den? Ylioppilaskunnan laulajat, ”20 suosikkia”. Jag föll i reklamfällan och köpte den för flera år sedan. Fantastisk körsång. Vet inte vad jag tar mig till när den en dag är nött och slutspelad. ”Tein lasinkuultavan laulun” och ”En voi sua unhottaa poies” – finare finns inte, tänker jag. Men så får jag genast syn på några andra omistliga, exempelvis DDT Jazzband – som alltid styr mig över till positiva tankar, då när det behovet finns. Och det finns.
Är det inte underligt förresten. För inte så länge sedan kunde man gå in i en musikaffär, ställa sig att i lugn och ro lyssna till skivor, välja, fundera och sedan köpa över disk när man bestämt sig. Inte nu längre. Nu förväntas man göra detta hemma vid datorn. Och göra köpen över nätet. Folk lyssnar, laddar ner och köper sin musik digitalt. Jag fick i julklapp ett par eftertraktade nät-handel-CD-skivor. Underbart. Och nu väljer jag slutligen en av dem – utnämner den till min främsta – i den här stunden i alla fall. Det handlar om körsång. Kören är ingen mindre än Gustaf Sjökvists kammarkör. Själv gick han dessvärre bort strax efter att just detta musikprojekt var genomfört senaste år. Texterna är inte skrivna av några duvungar de heller; Kristina Lugn, Ylva Eggehorn och Björn Ulvaeus har skapat de flesta av dem. Musik och arrangemang är Benny Anderssons. Jag anser att Sverige – och världen – skall tacka försynen för Benny Andersson, denna musikens multibegåvning. Och så den här kören! Klar, ren, finslipad, men inte tekniskt kall ändå. ”Anthem” tolkas här med helt andra nyanser än dem vi är vana vid att höra. Sjökvist har kallats ”klangmästare”. Men mest ger mig ändå sångerna till texter av Eggehorn och Lugn. Skivan heter ”Kärlekens tid”. Här första strofen ur spåret ”En skrift i snön”;
Det blåser på månen, en blåklocka slår
för allt det som är som inget vill vara
Jag vandrar i vinden, ett tidevarv går
Sen är allt det som skrämt mig inbillning bara
(Kristina Lugn)
Kerstin Romberg
