Lära för livet eller lära av livet?

Kerstin

Skolan mitt i byn – till julfesten kom precis alla!

26 Dec , 2015, 19.56 Kerstin Romberg

 

WP_20151129_20_35_46_Pro

Det är julen 1957. Jag är fem år, skall fylla sex och bor i en folkskola på landet. Mamma är där den enda läraren och övar in Topelius´ Fågel blå (eller kanske var det Sanningens pärla, eller Den tappade kängan) med eleverna inför julfesten. Jag skall få börja skolan till hösten, ett år tidigare än tänkt, eftersom jag suttit tyst vid dörren in till klassrummet och tjuvlyssnat på undervisningen i ett par år redan. Det är mycket tristare att sitta där än att få vara med inne i klassrummet resonerar jag själv, och av allt att döma även andra. Men ännu får jag inte vara med i skådespelet. Topelius själv skall ha kallat sina barnpjäser för ”lekar”. Han betraktade teaterstyckena som pedagogiska verktyg, barnen lär sig inlevelse och övar sin fantasi med hjälp av dem. De fyller alltså samma funktion som leken! Så sant!

Jag minns allt arbete som föregick julfesterna. Val av pjäs, psalmer och sånger, rollbesättningen var inte lätt – och så var det den viktiga jultablån med Josef och Maria, en riktig krubba med riktig halm, en docka i halmen, herdar, änglar och tre vise män. Granen skulle in och prydas, den var inte liten, det var högt i tak i byggnaden. Kakelugnarna skulle eldas. Jag minns dofterna! Godispåsen med pepparkakor och några ”Fazers blandande” skulle ordnas till varje skolbarn.

Tillverkningen av scenografi och kläder för tablå och pjäs var det mest arbetsdryga – och mest fascinerande för mig att följa med. Inga hastverk! Pappa engagerades och byggde en stomme, ett ribbverk, för ett manshögt kyrkfönster med mönster som ur en glasmålning, allt efter mammas ritningar och instruktioner. Tunna silkespapper i de vackraste, djupaste färger limmades över. Jag minns min häpnad när lamporna tändes bakom. Publiken som satt andäktigt suckande! Vackert! Sångerna och psalmerna ackompanjerades på tramporgel, piano fanns inte i salen.

När programmet var över dansades ringlekar och mitt i allt detta kom julgubben in genom dörren, vojande sig över trötta renar och en förfärlig brådska. Alla tystnade när stampandet av den knotiga käppen hördes. Jag trodde benhårt på julgubben ända fram till denna jul. Han var ju samma tomte som kommit hem till oss på själva julafton varje år. Självklart fanns han – tills jag alltså nu upptäckte skarven mellan ansiktsmasken (som förresten var gjord av något slag av tunt gummi och ganska rörlig och därför rätt verklighetstrogen) och skinnmössan och såg den riktiga skäggstubben därunder. Jag kände igen honom och genomskådade allt på sekunden. Det var Sjöberg – byns postiljon! Jag blev stum! Besvikelsen var total. Julgubben var en eländig bluff.

Det här var några år innan tv´n hade lagt beslag på folks tid därute på landet. Det var ungefär samtidigt som de första telefonerna installerades. Skolans julfest var något man väntade på i byn. Att se barnen glada, att höra dem sjunga ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt” och ”Nu tändas tusen juleljus” – det hörde julen till! Och DET är ju inte mindre viktigt idag!

Kerstin Romberg

 

 

 

, , , , ,

Läs också

3 kommentarer

  1. barbara skriver:

    Ja, jag hade också en sådan där multitasking mamma som skötte skolans julfest från början till slut. Dekoration av skolsalen, jultablå, deklamation, sång och så till sist den roliga ringdansen. Och godispåsarna fick lärarinnas egna barn hjälpa till med att fylla med ett äpple, någon karamell och en pepparkakor. (Barnarbetskraft hade man aldrig hört talas om och säkert hade man fnyst åt begreppet om man fått det förklarat för sig). Godispåsarna samlades i en stor bykkorg för att delas ut av julgubben. Lärarinnefamiljens vardagsrum fungerade som omklädningsrum för tomtar, lucior, troll och vem som nu råkade delta i julens teaterpjäs. En stor frid sänkte sig över skolan och lärariannans hem när julfesten ett år igen var avklarad.

    • Kerstin Romberg skriver:

      Jo, jag känner igen allt från bykkorgen med godispåsarna (!) till ”teaterlogen” i vardagsrummet. Strykjärnet till hands – allt skulle vara snyggt och prydligt. Har tänkt på hur ensamma dom var dom här folkskollärarna i sina yrken, i synnerhet i enlärarskolorna. Men så hade de ju varandra förstås – kunde ringa och prata litet kollegialt sedan när telefonerna blev vanliga. Det låter helt osannolikt, inte sant, tiden före trådtelefonerna alltså – man har svårt att föreställa sig det. Minns när vi åkte på visit till andra lärarfamiljer – det måste ju ha varit livsviktigt för dem!

  2. Gun Spring skriver:

    Så där gick det till också i min skola på landet där mamma var lärarinna. Hon hade visserligen en kollega, en man, men engagerade sig djupt i julfesterna.
    Hon övade in någon pjäs av Topelius, Fågel blå eller Adalminas pärla… En jultablå skulle alltid förekomma., Då jag började skolan fick jag ofta spela ängel och läsa någon dikt. Hon hann ju öva med mig därhemma. Mamma älskade bengalisk eld – ett pulver som man antände och som sedan flammade i lågor i blått och gult och grönt. Varje jultablå slutade med bengalisk eld antingen det passade eller inte. Så kom de obligatoriska juldanserna. Inte så roliga eftersom pojkarna inte kunde hålla takten alls.
    Hela byn deltog också i vår skolas julfester. När programmet var över fick de äldre kaffe och bulla och vi barn fick saft och så delades papperspåsarna med godis ut – bulla, pepparkaka, äpple, några karameller och DE Va De som mitt barnbarnsbarn säger. Gamla tiders julfester! Allt står i ett förklarat ljus. Den bengaliska elden lyser.

Kommenteringen är stängd.