Den här veckan kör jag skolbuss. En dryg timmes rutt, morgon och eftermiddag.
Jag hämtar och för hem 16-åringar som går ett frivilligt tionde skolår i folkhögskola, från närliggande byar på den österbottniska landsbygden. Det händer sig att någon inte hinner riktigt i tid till hållplatsen. Jag väntar en liten stund, sen dyker det kanske upp någon där med kepsen bakvänd. ”Gomorron”!
En annan gång blev det kanske att åka iväg utan att han kom. Kanske kvällen eller morgonen hade varit fylld av motgångar, eller kanske väckningen inte hade fungerat. Det är inte lätt att veta.
Ett behagligt jobb. Jag kör ett fordon som har automatlåda, turbodiesel, farthållare, abs och anti-spin. Jag lyssnar på radionyheter så länge jag är ensam. Nyaste nytt om de ekonomiska problemen i vårt land.
Jag har vistats en del i fattiga länder. Jag har sett dem komma vandrande dag ut och dag in, skolklädda med ryggsäck på ryggen eller böckerna i handen. Kanske en brödbit i den andra handen. Ett antal kilometer över buschen, någon kilometer på landsväg. De traskar tålmodigt. Skola är viktigt, det vet man. På kvällen ser jag en högstadieflicka göra sina läxor i skenet av en ganska svag gatlykta.
Inte så att det är fel det vi gör, att vi hämtar ungdomar till skolan. Vår verklighet är den här. De här 16-åringarna repar sig efter en grundskola som inte gav dem den inspiration och klarsyn som de behöver för att gå vidare. Under ett totalt annorlunda år hittar de ett nytt spår. Någon byter ett ord med en språkstuderande invandrare, som också stigit på bussen.
Men att klaga över Finlands ekonomiska problem, det är fel.
”Tack för skjutsen”!
