Livslärd

Som samhällsintresserad och på lokal nivå även politiskt aktiv tycker jag det är fascinerande att följa med hur många olika sätt det finns att föra fram sin åsikt, att argumentera. Vissa fungerar, vissa går inte alls hem.
En del är väldigt sakliga och plockar fram mycket fakta, argumenteringen är i högsta grad objektiv. Undviker personliga kopplingar och känslor. Säkert korrekt, men i politiska sammanhang till exempel ger det inte alltid den respons som eftersträvas. Politik är också teater. Den som har talets gåva och får kontakt med ”publiken” kan lyckas få med sig folket även om argumenten är närmast huvudlösa. Men kryddade med en charmerande blick eller lite spelad (?) ilska går de hem.

Sedan finns det tekniken som går ut på att framställa sin åsikt som en fastslagen sanning och därefter bygga upp argumenteringen utgående från den. De som använder denna teknik – enligt mina högst ovetenskapliga personliga iakttagelser ofta män – börjar sina anföranden med ”Det är ju så här”. Underförstått, det vet vi ju alla och det behöver vi inte ens diskutera. Den som ger sig in på att ifrågasätta denna ”sanning” blir i det närmaste idiotförklarad direkt från början och behöver därmed inte ens bemötas. Utsatt för den här tekniken blir åtminstone jag bara arg och inte alls mottaglig.

Andra effektiva sätt att få sin vilja igenom är att utnyttja motpartens rädsla. Att använda skrämseltaktik. Den ser vi tyvärr mycket av i hela Europa just nu. Vad det kommer att ha för följder vet vi inte ännu.

I handeln är goda argument rent konkret guld värda. Vi köper av den vi tror på. Den skickliga marknadsföraren har kollat upp oss noga – vi som definieras som målgrupp – och känner våra inre behov nästan bättre än vi gör själva. Och där sätter hen in sitt argument. ”Because you’re worth it” är säkert ett av de mer kända argumenten vi fått i reklamväg – och det funkar. Eller alla de argument som talar till vårt dåliga samvete och ger oss en enkel utväg att köpa oss fria. Egentligen vet vi ju nog innerst inne att det inte är så enkelt. Men ändå går vi på de här argumenten gång på gång. Vi vill ju så gärna.

Svåra att motstå är de argument som talar till våra känslor. Den där bedjande hundblicken eller de där spinnande kattstrykningarna mot benet. Barnet som sätter huvudet på sned ”Men mamma, snälla…” Medges, här mjuknar jag lätt. Som tur är måste man ju inte alltid stålsätta sig. Ibland känns det bara så rätt att ge efter.

Men när måste vi vara på vår vakt? Och hur ska vi känna igen argument, där det eftersträvade resultatet egentligen bara nyttar den som för fram dem? Som kan vara till direkt skada för oss själva? Hur känner vi igen sådan argumentering?

Genom kritiskt tänkande. Genom att ifrågasätta och genom att plocka isär argument. Genom att noga lyssna på vad som sägs, men kanske ännu viktigare, genom att ta reda på vem som säger det. Vilka motiven är.

Det är mycket lättare sagt än gjort, jag vet!

Catharina von Schoultz

argument, kritiskt tänkande, politik