Ju äldre jag blir desto svårare får jag att uthärda Farbroderliga Pappor Som Vet Bäst. Kanske beror det på att jag redan som barn var fullkomligt ovetande om att karlar och pojkar skulle veta bättre än kvinnor och flickor. Redan i ”småskolan” som det hette då, fick jag vara assistent åt Lärarinnan och oftast var det klassens sötaste (och busigaste) pojke som behövde min hjälp för matten var svår för honom. Och jag tänkte förstås inte mycket på det, jag gillade att hjälpa och förklara. Kanske växte det fram ett sunt självförtroende där och det fick fortsätta växa under resten av min skoltid. Under lång tid trodde jag sedan att jämställdheten hade segrat och att alla hade förstått att kvinnor och män är lika kapabla och lika värda. Det var ju ändå 70-tal med teater och TV-program på detta tema och jämställdhetsdiskussionen hade vind i seglen. Men jag hade fel, totalt fel.
Första gångerna som jag märkte att tjejer som var mycket yngre än jag levde i förhållanden där allt var som förr blev jag förvånad. Undrade mest hur i all världen det hade blivit så just för henne. Men så småningom har jag ju fått inse att INGENTING HAR ÄNDRATS egentligen! Fortfarande gör kvinnor det mesta av arbetet hemma, fortfarande har de brått hem från jobbet för att laga mat, fortfarande betraktas deras uttalanden som lättviktiga förslag som bättre vetande män ska godkänna innan de kan noteras.
Förra julen sändes serien Fröken Frimans krig i både Svt och Yle. Den handlade om ett kvinnokooperativ i Stockholm som i början av 1900-talet kämpade för bättre livsmedel och startade egna butiker. De motarbetades på alla tänkbara sätt av den manligt styrda kooperationen och andra affärsmän, men gav sig inte och lyckades bra med sina affärer. Kvinnoföraktet och fördomarna var helt accepterade och sades rent ut och det var förstås beklämmande att se. Men det värsta var att man kände igen sig! Samma attityder och fördomar finns kvar än i dag, de bara inte märks lika bra för man säger det inte högt, man bara agerar utifrån dem som om det var helt naturligt! Inte alla, nej, men många fler och mycket oftare än man kunde tro.
Ta bara det här att vad en kvinna säger i ett sammanhang där beslut ska fattas inte noteras på samma sätt som när männen pratar. Det tigs ihjäl eller dissas med knappt märkbar överlägsenhet. Det är som om många män skulle ha det i ryggmärgen att det är de som vet bäst, det är de som har ansvaret och de måste ha allt under kontroll.
Nyss var jag med om det igen och det är förstås därför som jag skriver om det nu. En grupp på fem personer som inte känner varandra stod inför en organisationsfråga som dryftades i en mejlkonversation. De två männen gjorde i tur och ordning varsitt inlägg efter att en av kvinnorna skissat på ett förslag. Hennes förslag nämndes inte med ett ord, (man kunde tro att hennes mejl hade kommit bort) inget konkret nytt förslag lades heller, utan de båda männen konstaterade myndigt hur det är viktigt nu att vi organiserar oss på ett effektivt sätt, vi ska göra det här smidigt och bra. Jaha? Men hur? Ska kvinnorna försöka lukta sig till hur männen vill ha det och göra nya förslag till männen blir nöjda eller hur hade de tänkt?
Det är så subtilt så det är svårt att sätta fingret på det. Men nog är det beklämmande. I skolorna har man arbetat med genusfrågor, i politiska organ ska man se till att könen är jämnt representerade, i samhället låtsas man att jämlikheten fungerar – men är det ändå så att ingenting egentligen har förändrats i grunden?
Siv Ekström
Tack för den texten! Bra formulerat. Så där är det alltför ofta fortfarande. Blev (ännu en gång) fundersam då jag så sent som alldeles nyligen gick in och gillade ett inlägg på FB som jag trodde var ett skämt, det handlade visserligen om en kvinnofråga men vinklades på ett litet finurligt sätt. Men jag hade missuppfattat. När diskussionen gick vidare insåg jag att där låg mycket mera allvar bakom. Hur besviken jag blev. Att det skall var svårt det här – att ta varann på allvar.
Allt har förändrats, ändå är allting sig likt.
Det brukar kallas för glastaket men det är allt annat än glasklart var taket ligger.
Kvinnor kämpar hårdare än någonsin för att få sin del av livsutrymmet, ändå är det deras ansvar att något händer.
Hur skulle det vara om även männen skulle börja ta ansvar?
Vi har ett stort mansproblem i samhället och världen.
Vem är det som tjänar pengarna?
Männen.
Vem är det som sitter på chefsposterna?
Männen.
Vem är det som högljutt kommenterar sjuksköterskornas osolidaritet som orsak till deras låga löner?
Männen.
Vem är det som krigar?
Männen.
Vem är det som kämpar för både jämlikhet och jämställdhet i samhället och världen?
Kvinnorna.
Ändå är det kvinnornas fel att vi inte kommit längre än såhär.
Trots att kvinnorna har högre utbildning och kompetens än männen idag ska de nöja sig med lägre lön och sämre pension eftersom de flesta ”stannar hemma med barnen”.
Jaha? Jag trodde att det är två personer som tillsammans blir föräldrar och alltså borde det vara två personer som tillsammans tar ansvar för avkomman. Och båda personerna borde i ärlighetens namn dela på tiden hemma med den nya medborgaren.
Och ingen borde bestraffas för att hen är den som upplåter sin kropp till det den är gjord för, att vänta och föda barn.
Utan rätt till pappakonjak och löneförhöjning.
Det är alltid lika fascinerande att gendermedvetna fascineras av att allt förändras, men ändå blir likadant som förr. Och det beror nästan alltid på att de som utgångspunkt har den teoretiska missuppfattningen att män och kvinor är lika eller i varje fall borde vara det. Er ideologi är berömvärt empatisk och eftersträvansvärd, men backas tyvärr inte upp av verkligheten. Att bli teoretiker kräver faktiskt ett högre kunnande i praktik, än vad som är brukligt. Annars glömmer man lätt verkligheten. Har man däremot minst en doktorsavhandling i biologi eller professur i medicin, så framstår gärna reella fakta som viktigare än önsketänkande. Och först då finns förutsättningarna för att formulera teorier som är bättre än gissningar. Ideologer är som apologeter. Formulerar teorier ur en värld i huvudet. Tack.
Bra formulerat! Det finns många patriarkala myter att vara vaksam på. Här ovan ser vi också ett försök att avleda diskussionen om jämställdhet till en diskussion om könens olikhet. Strunt i om könen är olika eller inte. Det är inte det som är poängen eller ens problemet.