Jag vill – som Paula Salovaara i söndagens Hbl – höra till den grupp av finländare som på en timme och femtiosju minuter samlar ihop till ett hem för en behövande medmänniska. Jag har aldrig förstått hur jag skulle kunna ha monopol på mitt hemland – det är ju bara en tillfällighet att jag har fötts just här och du just där.
Tänk om min mamma hade tackat ja till tschadierns frieri i det krigshärjade Frankrike efter andra världskriget. Då kanske jag hade vuxit upp i Afrika. Jag hade naturligtvis inte varit jag utan åtminstone till hälften en annan person. Kanske skulle jag aldrig ha blivit lärare, med stor sannolikhet i alla fall inte på Arbis. Men då jag nu kom att födas i Finland och jag i dag ser på det hårdnande klimatet i samhället, kan jag inte annat än vara tacksam för att livet fört mig till den plats där jag är idag, omgiven av toleranta människor som bryr sig om varandra och om andra.
Det ligger sannolikt i den fria bildningens natur att bejaka mångfalden. Här träffas alla på samma villkor, oberoende av om man just hållit en föreläsning på universitetet eller värmt upp några tusen skolluncher – framför hyvelbänken, sjökortet eller den tomma tavelduken blir det oväsentligt. Därför är det också lätt att välkomna människor från andra kulturer. Det viktiga är inte vem man är, det viktiga är att få lära sig något som man är intresserad av och att få göra det tillsammans med andra likasinnade. För delad glädje är faktiskt riktigt på riktigt dubbel glädje!
Moa
allmänbildning, arbis, attityder, inlärning, Invandring, lärande, livsglädje
