Hbl:s kulturchef Fredrik Sonck hade i söndagens tidning (HBl 13.9) en skarpsynt essä som kritiskt nagelfar retorik och emotioner i flyktingdebatten. Talet om ”flyktingströmmar” för tankarna till ”…människor som passivt och viljelöst förs av en anonym och obeveklig kraft i en riktning de inte kan påverka. Detta är helt enkelt inte överensstämmande med sanningen.”
I söndagens välgörenhetskonsert (YLE 1) för flyktingarna var stämningen andäktig och varm, på ett finsktypiskt mollbetonat sätt. I talen betonades de medmänskliga aspekterna, och vikten av att se, bemöta och lyssna till varje flyktings egen historia. Här var det inte tal om opersonliga flyktingströmmar, och kvällen blev en kanal för den stora välvilja som många finländare hyser just nu för de anländande flyktingarna.
Sonck varnar i sin essä för att det nu brinnande medlidandet för flyktingarna löper risk att likt en förälskelse snabbt ta slut, och att medlidandet ”..har en tydlig tendens att objektifiera den man lider med.” Då handlar historierna mest om vad JAG eller ORGANISATIONEN gör, vilket inte leder till någon upprättelse eller beständig lösning av flyktingens traumatiska problematik. Då spelar vi även rasisterna i händerna, och dessa utnyttjar läget genom att skapa nya synonymer: ”offer” blir ”bidragstagare”, ”välfärdsflykting” blir ”parasit”, enligt Sonck.
Flera folkhögskolor har i detta nu beredskap att fungera som flyktingförläggningar; drygt ett 20-tal skolor har visat sitt intresse efter en förfrågan från Migrationsverket i somras. Varför inte, folkhögskolorna har många pusselbitar som faller på plats: utrymmen, internat och möjligheter att anställa personal. Personalfrågan är kanske den mest krävande, då det gäller ett mycket krävande uppdrag.
Slutsatser? Se varje flykting som ett subjekt, med en egen historia. Börja med att lyssna till den berättelsen. Medkänslan kan vara en konstruktiv kraft, bara den kombineras med medvetenhet och sunt bondförnuft. Och sist men inte minst, prata inte yvigt om INVANDRARE och INTEGRATION, utan låt de inflyttade skapa sin egen integrationshistoria utan stämplande epitet.
På min institution har vi inte flyktingar som studerande, däremot nog personer som kommit till Finland från alla världsdelar: Kina, Ryssland, Estland, USA, Brasilien och Kongo för att nämna några av de 27 länderna. Var och en har kommit till folkakademin för att lära sig mer om språk och musik, och på köpet kommer gemenskap, vänner för livet. Varje människa är en spännande berättelse, och vi är skapta att dela varandras berättelser: i mot- och medgångar, nöd och lust.
”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”
Björn Wallén
