Det drar ihop sig till terminsstart; om bara några dagar går startskottet i de flesta arbisar och medisar runtom i landet. Det är alltid lika spännande att se i vilken fart kurserna fylls. Och alltid lika ledsamt att se någon lärare bli besviken på att det inte kommit tillräckligt många deltagare till en kurs som hen trott starkt på. Men så är det i vår värld, vi måste våga satsa också på osäkra kort för att visa vägen och för att kanske finna de där ”vilsna” själarna som inte ännu hittat något lockande i vårt kursutbud.
Någon gång för hundra år sedan planerade jag därför en kurs i biltyska i hopp om att den skulle locka en hel drös med män till Arbis. Män som inte ville nöja sig med att bara titta på de fina bilderna i de tyska biltidningarna utan också törstade efter att förstå alla tekniska detaljer. Du kan säkert räkna ut att det inte blev någon kurs; de som är så intresserade lär sig själva – av de fina bilderna! Den nuvarande språkläraren höll på att kissa på sig av skratt när hon upptäckte kursen i en gammal kurskatalog.
Hans-Peter Holmstén
Nu ser jag med spänning fram emot om någon tänker slå mig följe på min måndagsrunda runt Tölöviken. Tanken är att locka ut sådana som tycker att det är trist att promenera på egen hand och som också gärna vädrar sina tankar, inte minst om Arbis.
Man kan förstås fråga sig om det är sådant en arbisrektor ska syssla med, men jag kan bedyra att det inte är bort från något. Jag tycker mig göra två flugor på smällen, som det visst heter: Dels följer jag stadens seniorprogram som uppmanar oss alla att ta en äldre person med ut på promenad, dels välkomnar jag till en dialog mellan Arbis och stadens invånare under friare former. Dessutom gör det gott för en rektor att få lite frisk luft under dagens lopp. Inte bara för rektorn för den delen – också för hennes omgivning!
Moa
ålder, arbis, kursplanering, lärande, livserfarenhet, Medis, seniorer, språk, svenska språket
