Ibland funderar jag på det här med sömn. Hur kan det vara så svårt? I hela mitt liv har jag kämpat med den klocka vårt samhälle förutsätter att jag ska följa: 8-16 ungefär. Min klocka vill inte. Den vill jobba 12-20, vaka till 03 eller 04. Ingenting hjälper.
Motionera så sover du nog, dunkar mej vänner i ryggen. Titta inte på TV, telefon eller läsplatta, så går det bra. Ta ett insomningspiller, ett sömnpiller, lite melatonin.
Nej. Jag vill inte sova. Eller ska vi säja så här att min själ vill sova, men min kropp vill inte. Min själ vill vakna klockan sex på morgonen, utvilad, glad och pigg. Min själ vill dricka morgonkaffe och läsa tidningen. Min själ vill duscha och laga håret och vara fräsch.
Min kropp vill att jag ska rusa ur sängen, hålögd och vild i håret. Frusta genom duschen och susa ut genom dörren utan morgonmål. Det vill min kropp. Varje dag.
Fast lite rätt har nog vännerna. En sommar renoverade jag fönster i solen hela sommaren så där åtta timmar/dag. Den sommaren sov jag som en stock. Kanske borde jag slå mej på det? Fast jag undrar vem som vill anställa mej. Kroppen är otålig och lämnar repor på glaset – liksom på själen.
Sabine Forsblom
